Kempe goes Kiwi: maj 2017

Höst

Brr de senaste dagarna har det varit riktigt bitit på kvällarna. Inga minusgrader direkt men några nätter har temperaturen gått ner till 4-5 grader för att sedan stiga till en 10-12 mitt på dagen. Era uppdateringar om vår och ljusets återkomst hugger lite extra när löven här faller till marken och det blir mörkare på kvällarna för var dag som går MEN vi kanske får chansen att ge igen om ett tag.

Vårt först äventyr på Sydön

Det är svårt att föreställas sig att vi bara för precis två veckor sedan njöt sommar i nationalparken Abel Tasman. För att ta sig till Sydön med bil måste man ta färjan över Cook Strait mellan Wellington och Picton. Här kan det blåsa hårt och gå rejäla vågor men vi hade tur både på dit och hemresan med bara mjuka dyningar. Många vackra vyer och delfiner, dessvärre inte på bild.

På väg in i Queen Charlotte Sound.

Som gröna lavaströmmar rinner bergen ner i havet.

Försöker få barnen att förstå att de precis är med
om en av deras kanske vackraste båtresor. De börjar
bli bortskämda med vackra vyer...

På vägen dit när vi suttit en kort stund i kafeterian lade barnen och Pelle märke till att det satt en svensk familj en bit bort. Första svenska mötet sedan ankomsten till NZ blev ett livat samtal på färden över och som resulterade i att de nu till helgen kommer och hälsar på hos oss hemma i Palmy.

Abel Tasman

Nationalparken Abel Tasman tillhör en av de mindre nationalparkerna på Nya Zeeland och ligger på den norra delen av Sydön, nordväst om staden Nelson.

Våra två vandringsdagar inleddes med födelsedagsfirande för Simon. Det blev paketutdelning och frukost på sängen.

Älskade Simon redan 12 år.

Sedan var det dags att sätta sig i båttaxin som skulle köra oss ut till starten för vår vandring. Och här behövde man inte vara rädd för att blöta ner fötterna. Ombordstigning skedde nämligen på land för vidare transport ner till havet med traktor där vi sjösattes. Väldigt smidigt och nödvändigt. Två gånger per dygn sjunker nämligen havsnivån här med FEM meter och då får traktor med släp snällt köra ut på havsbottnen för att ta upp sina återvändande passagerare.

Påväg till sjösättning.

Ebb i väntan på flod. Fascinerande med de
väldiga skillnaderna.

På väg ut fick vi möjlighet att se en av de mest fotograferade stenarna på NZ ”The Split Apple Rock” Namnet talar ju för sig själv. Vi gjorde även ett stopp vid några sälar som låg och solade sig. De är riktigt bra på att klättra och snabbt går det så guiden rådde oss att inte gå för nära om vi skulle stöta på några. Sedan släpptes vi i land och inte heller då behövde vi bli blöta om fötterna.

Sälar som njuter i solen.

Vid lågvatten kan man vada ut till det delade äpplet.

Även Johan klarar sig torrskodd.

Vandring

I parken finns det flera leder, en som går längre in i landet och så en som följer kusten. Vi valde den senare då man själv kan bestämma hur långt man vill gå. Taxibåtar kan plocka upp och släppa av på flera ställen. Man kan även välja att paddla sträckor om man vill det, det vill iaf jag göra nästa gång.

Vårt mål första dagen var att ta oss 1,5 mil till vår övernattningsplats. Det var inge större problem att få fart på fötterna på vare sig oss eller barnen. Man går mestadels på en ganska bred stig som är lagom kuperad genom regnskogen. Vid sin sida har man nästan hela tiden det glasklara vattnet och fantastiska vyer. På sina ställen kan man gena om man har tur med tidvattnet och det hade vi! Å så förstås den gyllene stränderna som visserligen är välbesökta av strandflugor men om man smörjer in sig så slipper man de värsta betten.

Karta över en mindre del av parken.

Färsk 12-åring redo för avfärd.

Mäktiga skogar av Silver fern.

Lite läskigt att gå över svängbron tyckte
iaf undertecknad.

Max fem personer åt gången!

Ebba, vår egen Tina Törner.

Vi hann även att njuta lite strandliv tillsammans med
strandflugorna.

Vi genar över havsbottnen.

Lite väl likt en smurf.

Finns möjlighet till fantastisk paddling.

Lunchpaus i solen.

Sova i koj

Att övernatta på båt var en höjdare. Visst, man kan även tälta eller bo i stuga men vi valde båt. Vi fick två egna rum och bjöds på en härlig barbeque på kvällen. När kaptenen och hans fru fått reda på att det var Simons födelsedag frågade de om de fick bjuda oss och Simon på en liten överraskning. Vi var naturligtvis inte sena att tacka nej och mitt i den stjärnklara mörkret kördes vi i gummibåt till en liten strand. Efter några steg var vi inne i en grotta full med lysmaskar, en helt fantastisk upplevelse. Försökte föreviga det på bild men resultatet blev sådär. Väl tillbaka på båten bjöds Simon och vi andra på födelsedagskaka och sedan introducerade barnen myntspelet Jenkins för resten av gästerna.

Väldigt nöjd med havsnära läge.

Å här sov skitungarna.

Så kul att hela tiden möta nya människor. Många är här på
sin livs resa.

Badpojkar.

Pappamys.

Även anden Nigella måste få sin frukost. Hon kommer
kommer tydligen varje morgon.

Skepparen steker pannkakor för glatta livet.

Jenkins up! Jenkins down! Händerna på bordet!

Ska föreställa lysmaskar.

Det blev en god natts sömn och på morgonen bjöds det på en brakfrukost där man fick äta så många pannkakor man orkade. Efter bad och hopp från båttaket var det så dags för vår vandring igen. Även denna dag hade vi ca 1,5 mil att avverka och med hjälp av olika lekar som att ”Gissa personen” eller ”Gissa nationalitet på dem vi mötte” var vi nästan alldeles för snabbt framme vid målet. Tre mil på två dagar. Inte illa pinkat för en sjuåring och vi hoppas förstås att det blir fler vandringar framöver!