Kempe goes Kiwi: augusti 2017

Vinter på Nya Zeeland

Nu är vi redan inne i augusti och den tredje och sista vintermånaden här på Nya Zeeland. Om vädret fortsätter som de två första är jag mer än nöjd. De senaste månaderna har det blåst betydligt mindre och varit ganska torrt. Vi har haft många härliga krispiga morgnar där dagstemperaturen sedan stigit till en 15 grader, och lite drygt det till och med. Och det blommar en hel del för att vara vinter. Häromdagen plockade jag faktiskt en bukett med prästkragar.

Jättesnödroppar.

Julrosor.

Rhododendron.

Palmkramare.

På cykeltur i vår stadspark.

Går många ljus i vintermörkret.

Vår midsommarstång hänger i fönstret.

Midsommarbukett mitt i vintern.

Rotorua

I mitten av juli hade barnen två veckors vinterlov och då tog vi en långhelg upp till Rotorua. På grund av snöfall blev resan upp betydligt längre än de annars ca fyra timmar som det brukar ta. Här stänger man nämligen vägarna när det snöar eftersom ingen kör med vinterdäck. Så vi fick snällt ta den enda vägen som var öppen via New Plymouth viket gjorde ett påslag på tre timmar.

Roturoa ligger i ett av Nya Zeelands allra mest aktiva vulkanområden. Sjön intill staden är en gammal krater precis som Lake Taupo. Här kan man både bada i varma källor och titta på geysrar men här kan man även kasta sig ut i ziplines, luge tracks (en slags bilbana), höghöjdsgungor, rulla nerför slänter instängd i en plastboll etc.
Vi började lördagsmorgonen med att ta gondolen upp för att testa bilbanorna som går nerför berget. Tyvärr fick inte jag testa i och med att jag drabbats av ryggskott men resten av gänget åkte ett flertal gånger.

Utsikt över Rotorua från Skyline.

Utrustade för att ta sig an The Luge.

Många turer blev det.

En modig sjuåring

Senare på eftermiddagen körde Simon och jag; Pelle, Johan och Ebba till nästa äventyr. Under tre timmar gick de en vandring uppe bland trädtopparna och förflyttade sig genom olika Ziplines och hängbroar. Den längsta Ziplinen var på hela 220 meter!Både Pelle och jag var lite oroliga över om Ebba skulle tycka att det verkligen var så kul men hon visade sig vara en av dem som njöt allra mest. Och det var väl tur med tanke på de papper som Pelle fått fylla i innan där han bland annat skrivit under att han förstått att det de skulle göra kunde innebära livsfara etc…

Det gäller att lita på grejerna när man hänger
20 meter över marken.

Helande bäck

Dagen efter fick jag så äntligen bocka av en ev mina saker på min bucket list, nämligen att bada i en naturlig varm källa. Jag har tidigare badat i naturligt uppvärma pooler på Island men inte ute i naturen. Vägen dit var först lite väl lik den amerikanska komedin ”Ett päron till farsa, nästa generation”. Den handlar om en familj som ska bada i en varm källa och är lite småsnåla. En ”parkeringsvakt” avslöjar för dem var bästa stället är men när de ligger i badet så inser de att det i själva verket är avloppsvatten. När de senare tagit sig upp till bilen så är den sönderslagen och bestulen.

Det började med att vi tog av på en lite grusväg och efter några hundra meter stod det en utbrunnen bil vid sidan av vägen. Johan började se sig omkring och konstaterade att han inte såg några andra turister i närheten. Efter någon kilometer hittade vi dock en parkeringsplats med massor med skyltar som varnade för stölder. Vi promenerade sedan ner längs en ganska lerig stig kantad med en hel del tomflaskor. Väl framme vid själva badet höll jag sedan på att kliva på en kvarglömd tandprotes. Vid det här laget kände Pelle att han kunde ta rollen som fotograf medan vi andra bytte om. Johan konstaterade att i och med att det redan var några som badade så måste det ju vara okej. Jag stapplade i med min ömmande rygg och väl i var det riktigt skönt. En lokalbo som också låg i vattnet berättade att det var något kallare än vanligt på grund av rikliga regnmängder men för mig var det alldeles tillräckligt varmt. Dessvärre kunde jag inte riktigt slappna av utan låg och tittade efter uppblött toapapper och korvar… Bilderna därifrån blev i alla fall magiska med morgonsolen som strålande in genom vattenångorna.

En helt naturlig pose.

Färgen på vattnet ser lite misstänkt likt ut avloppsvatten.

En kiwi i badet.

Bland ångor och svavellukt

På väg hem stannade vi till vid Waiotapu – ett område fyllt med bubblande lerpölar och rykande hålor och färgglada gölar. Det är alltid lika faschinerande tycker jag att uppleva vår levande jord på så nära håll. Det sätter liksom perspektiv på vardagen. Vi kan påverka mycket på ytan men hennes inre bestämmer hon helt själv över.

Välkokta ostron.

Det bubblar,ruker och fräser lite här och där.

"Mamma den där bilden kan du ju inte lägga ut.
Då kanske de tror att vi gillar varandra"

Varför inte ta ett bad i "The Devils bath"

Snöbeklädd Mt Doom eller Ngauruhoe som
berget egentligen heter.

Desert road åter öppen efter snöovädret.

Skidpremiär

Så blev det i helgen äntligen dags för vår skidpremiär här borta. Mt Ruapehu är känt för sitt ganska ruggiga väder men när det är fint är det väldigt fint. Och vi hade tur. Första dagen blåste det ganska rejält och även om vi tycker vi är ganska vana med kyla så frös vi en del. Det finns ju ingen skog direkt att hitta lä i och sittliftarna är från 70-talet och utan varken värmedynor eller skyddande huvor. Pisterna är ganska smala men det finns en hel del lättillgänglig offpist om snötillgången är god. Inte helt olikt högzon i Åre.

Mt Ruapehu har två skidområden; Whakapapa och Turoa. Vi har gått med i en skidklubb som har stugor på båda ställena. Det är ganska enkla hus med flerbäddsrum och man hjälper till med olika sysslor som städning, frukostvärd, middagsvärd etc. Efter vår första helg är vi ännu inte helt övertygade om att konceptet är något för oss. Fördelen är ju att man träffar nya bekantskaper samtidigt som man inte kan välja sitt umgänge. Söndagen var dock helt magisk med vindstilla och sol. Härligt att mötas av berget när det visar sin bästa sida.