onsdag 27 september 2017

Mot ljusare tider


I helgen var det så äntligen dags att ställa fram klockan till sommartid. Nu blir det mörkt först klockan halv åtta. Det är ju inte samma ljusa kvällar som hemma men allt kan ju inte vara som hemma som utemöblerna till exempel som fått stått ute hela vintern.

Vårbruk

Den stora utmaningen de senast dagarna har varit att omvandla lerjord till något mindre lerig jord. Efter att ha vänt upp trädgårdslanden med grep och rensat bort ogräset samt försökt knåda sönder de allra största lerklumparna har jag sedan lagt ut ett rejält lager med kompostjord över allting. Vi får väl se hur det går men jag tänker varken sätta morötter eller potatis.
En katt som vi kallar Nyfiken försöker gömma sig i fänkålen.
Vi vet inte riktigt var han bor men han är väldigt söt
och stjälper gärna till i landet

Rabatten till höger är inte klar.
Där ska det sättas zucchini,majs solrosor och kronärtskockor.
Förutom mangold som övervintrat ska här
så småningom sättas tomater och gurka.
Några paprikaplantor har redan fått komma i jorden.

Har länge drömt om att odla kronärtskockor
och idag slog jag till.
Inte säkert att det blir skörd detta år dock.

En annorlunda skidsäsong

Vi har haft en kort men ganska bra skidsäsong i år. Det riktigt fina skidåkningen hade vi på Sydön för några veckor sedan. Vi fick låna våra vänner Val och Alans fantastiska hus i Wanaka under en vecka. Själva byn Wanaka påminner ganska mycket om Åre fast med mindre snö i själva byn. I stället för Åresjön ligger den intill Lake Wanaka. Otroligt charmigt men betydligt mer verklighetsfrånvänt än Åre om jag ska vara lite hård. Om man ibland brukar känna att Nya Zeeland lever i sin lilla bubbla är detta samhälle en ännu mindre bubbla. Men för all del, det kan vara väldigt skönt att få leva i bubblor ibland.
Det finns två skidområden i närheten, Cardrona och Treble Cone. Det tidigare vänder sig mer till den bredare publiken medan det senare inte är lika insmickrande men ack så fantastisk skidåkning. Vi köpte fyradagars kort varav tre av dagarna gav riktigt bra puder.
Vi fick även testa på hur det är att sätta på snökedjor i slask och lera. Tack och lov kunde man köpa hjälp för 60 kronor och det kan jag säga var väl investerade pengar.
Vi hade även lite kändisspan. Det är ju OS detta år och större delen av det alpina landslaget hängde i samma liftar som oss. Några vi checkade av var bland andra Jesper Tjäder, Oscar Wester och Mattias Hargin.
Johan och Ebba på flygplatsen i Queenstown.

Börjar känna att jag kan det här nu.

Bra med puder.

Utsikt från Treble Cone med Lake Wanaka. 

Lite måste man traska för att få bästa pudret.

Många orörda sidor att välja mellan. 


Ebba vid den ljusblåa klockstapeln vid basen av Cardrona. 

Far och son i deras rätta element. 

Alpkänsla.

Toppar pudrade med snö.

Lake Wanaka.
En skön trio. 

Rätt nöjda föräldrar.

Cowboys för en dag

En av dagarna var vädret rätt ruskigt. Jag hade kollat in ett ridställe och tänkt att jag kanske skulle ta mig en tur men så slog det mig att det vore mycket roligare om jag kunde få med mig hela familjen. Sagt och gjort, efter ett kort samtal och en timme senare satt hela familjen på hästryggen. Otroligt skoj. Vi red vid foten av Cardrona och kände oss som riktiga kobojsare.
Fam Macahans.

De ser ju riktigt glada ut bägge två!

Pojken som kan konsten att prata med djur. 

En riktig kobojsare till tjej.



Mamman är nog nästan gladast i alla fall.

Att låta sin son kasta sig ner för en bro.

Påväg hem till flygplatsen i Queenstown körde vi förbi en skylt där det stod Bungy jump. ”Det kan ju vara kul och titta på när de hoppar” föreslog jag och svängde av. Inte visste jag då att min son en halvtimme senare skulle kasta sig ut från en bro men så blev det. Men han gjorde det i alla fall från ett historiskt ställe. Kawarau är det ställe i världen där man började med kommersiell bungy. Vi var alla lite tagna men det var ett väldigt nöjt gäng som lämnade för Nordön igen.






En åttaåring

Så har vi firat ännu en födelsedag här på andra sidan. Den 7:e september fyllde Ebba åtta och det firades som brukligt med köpetårta även om den i år var av det maffigare slaget. Middagsbeställningen var rå fisk till förrätt, kött till huvudrätt och chokladmousse till efterrätt. Löjrom finns det tyvärr inte här borta.


En värdelös helg

All skidåkning är förstås inte bra. Vädret, fa vid Mt Ruhapehu här hemme på Nordön är väldigt ombytligt. Det kan vara helt fantastisk men också helt fruktansvärt som förra helgen. Glada i hågen bilade vi upp tidigt på lördagmorgonen. Vi har ju tidigare varit uppe på vulkanen och åkts skidor i vinter men då i Turoa. Nu skulle vi testa Whakapapa där vår skidklubb, som vi ju gått med i, har ett hus alldeles vid liftarna. Man kan väl sammanfatta vistelsen ganska kort med att Ebba blev jättesjuk med hög feber, sikten var max 20 meter och regnet öste för det mesta ner. Pelle och Simon gjorde ett tappert försök på söndagen men det blev bara ett åk, ”mitt livs sämsta” enligt Simon. Det kan säkerligen vara magiskt däruppe i Mordor men än så länge har inte vi fått uppleva det i alla fall.
Någonstans där uppe i dimman ligger vår stuga. 

Regn och dimma är liksom ingen höjdare
om man vill åka skidor.

Lite annorlunda men viktiga informationsaffischer.


Vi hoppas på bättre väder när vi kommer
åter om några veckor. 

Vi njuter vår

Våren har i alla fall som sagt kommit igång på allvar här hemma i Palmy. Min favorit är de blommande Magnoliaträden. Dessa maffiga blommor på bar kvist. Jag bara älskar det. Nu lite senare har även björkarna börjat slå ut och vårt körsbärsträd blommar. Det kalvas och lammas men trots det känns det inte lika intensivt härligt som hemma. Jag tror det har att göra med att vi hemma har en mycket intensivare vinter med snö och kyla och man bara längtar efter det gröna. Här är det ju faktiskt grönt året om och då blir känslan inte riktigt den samma. Men jag ska för all del inte klaga. Jag är fullt medveten om att ni där hemma går mot mörker och kyla och vi mot ljuset och sommar.
Magnoliaknoppar på knotig gren.

De ser nästan ut som flygande näckrosor. 

Förgätmigej ger en viss hemlängtan.

Vår kamelia i trädgården. 

Intensiv ljus grönska.



Just det valet !

Jo det har ju varit val här. Jag kände mig faktiskt riktigt utanför när jag inte fick lägga min röst. Det blev i alla fall lite intressant. Än vet vi inte om det blir Labour eller Nationals som kommer att styra framöver. Även här har vi fått en situation med ett vågmästarparti, First, som ännu inte sagt vilken sida de tänker välja. Än så länge är i alla fall Bill English fortfarande premiärminister och vi avslutar den här bloggen med en bild på Johan och hans klass som fick möjlighet att träffa honom när de gjorde studiebesök i huvudstaden. 
Visst ser Bill väldigt nöjd ut bredvid Johan!