Kempe goes Kiwi: mars 2018

Nu har tiden rusat iväg sådär igen och jag har haft svårt att motivera mig att sätta mig framför datorn. Det har minst sagt varit en intensiv period sedan i november med många härliga besök och spännande upplevelser.

Fullpackad bil. Mest imponerad över att vi lyckades få fem cyklar på cykelstället.
Höll nästan hela vägen hem.

Kaikoura

I slutet av januari åkte vi på vår lilla road trip runt Sydön. Ända sedan vi kom hit har jag drömt om att åka till Kaikoura för att titta på valar men vägen dit har varit avstängd sedan jordbävningen i november 2016, men bara några veckor innan vår semester öppnade den igen. För invånarna i Kaikoura har det varit en prövning minst sagt och är fortfarande. På bara några minuter förstördes väg och järnväg både söder och norr om staden, som blev helt isolerad. 1500 personer har sedan i december 2016 jobbat 24 timar om dygnet för att få järnväg och väg farbara igen och man har bokstavligen flyttat berg.

Bilder från museet i Kaikoura som visar förödelsen
längs väg SH1 efter jordbävningen november 2016.

Söndertrasad järnväg.

Efter ett års återuppbyggnadsarbete har så äntligen
vägen öppnat igen. Men många sträckor är fortfarande
enfiliga med en maxhastighet på 30 km/h

Utplacerade containrar ska skydda från ras.

Vi bodde på att B&B som ägs av ett par som ursprungligen kommer från Christchurch. De var med om den stora jordbävningen 2011, när stora delar av centrala staden förstördes. De kände båda att deras Christchurch var så pass förstört att de ville starta om på nytt och flyttade därför till Kaikoura. Föga visste de då att de återigen skulle drabbas.

Jude Lorenz driver B&B i Kaikura och
börjar bli luttrad av jordbävningar.

Det har varit ett tufft år för dem i och med att turismen näst intill varit obefintlig men nu hoppas man att turistströmmen kommer tillbaka. Men det är skört. Ett oväder i februari stängde på nytt vägarna under några veckor på grund av flera stora jordskred. Det är svårt att tämja naturen här borta.

Museet i Kaikoura.

Kommer ni ihåg tv-bilderna av kossorna som
blev strandade uppe på en avsats. De
räddades med hjälp av helikopter och
har nu blivit en barnbok.

Hur som haver hade vi några fantastiska dygn i Kaikoura. Bland annat fick vi se massor av pälssälar som hängde vid den nya kustremsan. En av konsekvenserna av den kraftiga jordbävningen är att delar av kustlinjen höjdes upp till sex meter. Så stora flata hällar som tidigare legat under vatten är nu nytt land. Och ja, vi fick även se Kaskelottvalar. Jag har ju själv tidigare haft förmånen att se Knölval på Island och hoppades att resten av familjen skulle uppskatta det lika mycket som jag och det tror jag att de gjorde.

Kaskelottval som andas. Ofta ligger de uppe vid ytan en tio
minuter innan de dyker ner till ca tusen meters djup
och kommer sedan upp igen efter ca 45 minuter.

Valnos.

Vinkar adjö med stjärtfenan inför det stora dyket.

Dessa stora hällområden var innan
jordbävningen täckta av vatten.

Pälssäl som poserar.

Inte bara vi som njuter.

Christchurch

Resan fortsatte sedan vidare söderut där vi stämt träff med familjen Smart som vi lärde känna i Nya Kaledonien. Ombyggnationerna av de centrala delarna pågår fortfarande och kommer inte bli klara på ett bra tag och då har det ändå gått sju år sedan jordbävningen. Det är svårt att föreställa sig hur staden såg ut innan. Katedralen är en av de byggnader som står kvar som ett sorgligt och övervuxet skelett. Debatten har gått hög om man ska restaurera eller riva men nu har man äntligen bestämt det tidigare.

Minnesplats över de som omkom i jordbävningen 2011.

Samtliga namn står inristade på den välvda marmorväggen.

Den sargade katedralen mitt i stan.

Populärt motiv.

De färglada containrarna sattes upp för att husera
affärer och restauranger efter jordbävningen.

Ett av de nybyggda husen inrymmer HM. Husen är coola
och moderna men det finns de som är rädda för att
allt blir lite lika samma och ingen variation.

Vi åkte sedan vidare ut till Akaroa som ligger ute på en halvö öster om Christchurch. En liten charmig by som fransmännen kolonialiserade på 1800-talet så den har lite franska vibbar över sig. Det bjöds på härliga bad utan vågor då byn ligger ganska långt inne vid en havsvik. Här firade jag även min födelsedag med att paddla bland Hector delfiner vilket är den minsta delfinsorten i världen.

Akaroa en liten pärla.

Annan variant av simhopp.

Födelsedagspaddling med delfiner.
Lyckades dessvärre inte få någon på bild.

Gänget!

Dunedin

Vårt nästa stopp blev universitetsstaden Dunedin som vi alla blev lite förälskade i. Man är ju inte direkt bortskämd med gamla fina byggnader här borta men det kan denna stad bjuda på. Vi besökte bland annat St Pauls katedralen och fick en noggrann förevisning om dess enorma orgel.

Härligt ljus framme vid koret.

Ebba var sådär intresserad
av föreläsningen om orgeln.

Branta backar i Dunedin.

Höjdpunkten för mig var ändå en guidad utflykt ut till halvön utanför staden där vi fick se väldiga Albatrosser, Sjölejon, pingviner och en hel koloni med ännu fler Pälssälar och massor av små kutar. Simon tyckte nog att surfingen var bäst om du frågar honom.

Gulögd pingvin påväg hem för att sova.

Sjölejon däremot sover dagen och jagar på natten.

Det är en ordentlig vandring upp till boet.

Diande pälssälshona. Honorna lämnar ungarna
upp till tre dygn medan de är ute och jagar föda.

Albatross.

Naturmuppar.

Fantastiska vågor i Dunedin. Vi är inte riktigt där ännu.

Fast Simon är väl den som ligger närmast till.

Saker man försöker förtränga. Att köra och åka
bil här på NZ är iaf bra mycket farligare.

Val och Alan

Vårt sista stopp söderut innan det skulle bära norrut igen blev till våra vänner Val och Alan på deras gård norr om Invercargill.

Här fick vi cykla omkring bland får och vara med vid trimning av fårrumpor. Fårklipparna vill nämligen inte handskas med bajsig ull så några dagar innan klippning genomgår de en särskild rumptrimning. Saker man inte hade en aning om innan man flyttade hit.

Rumptrimning.

Vet inte hur bra fåren är på rugby.
Men förutsättningarna finns ju.

Wanaka

Val och Alan är några av de mest generösa personer jag känner. Än en gång fick vi möjlighet att låna deras fantastiska hus uppe i Wanaka. Och det skulle bli några riktigt svettiga dagar. En värmebölja gjorde att temperaturen steg till en dryga 30 grader varje dag så det gällde att svalka sig så gott det gick. En höjdpunkt var wakeboard och vattenskidåkning på sjön. Men också middag vid stranden med familjen Thomsson/Mackey där Gabby lärde mig att köra SUP för första gången.

Lake Wanaka.

Snygg kille.

Står på Simons önskelista.

En av dagarna gick vi även upp till Fox Glacier och trots värmen gick det ganska bra då man mestadels gick i skog. Det är fascinerande att se glaciärer i nästan 30 graders värme men också skrämmande. Den här sommaren är den varmaste hittills i Nya Zeeland sedan mätningarna startade och det har satt sina spår. De senaste åren har glaciärerna krympt rejält.

Dammig skurbäda men väldigt vackert.

"Då går vi på lite barn!"

Löjligt vackert.

Iskallt bad.

Nya Zeelands högsta berg

På vår väg norrut igen tog vi en sväng förbi Mount Cook National Park. Från Mount Cook Village kan man gå en 10 kilometers runda upp till Tasman Lake där man, om man har tur, kan få en fin vy över, inte bara glaciärer men även landets högsta berg Mount Cook. Vår kompis Phil har varit uppe på det berget minst en handfull gånger och det är rätt imponerande tycker jag. Vi hade i alla fall ganska tur med vädret så vi såg nästan hela berget. Både sjöarna Lake Pukaki och Lake Tekapo är så där medelhavsgröna så det nästan ser lite overkligt ut mitt uppe bland bergen.

Krympande glaciär.

Alla har dessvärre inte kommit ner
från berget med livet i behåll

En av dessa öden.

Medelhavsgrön sjö.

Ändrade planer

Vi hade planerat att åka över till västkusten på väg till vårt näst sista slutmål Kaiteriteri men vädrets makter ville annorlunda och då gäller det att lyssna. På vår väg upp hörde vi på radion att flera vägra tvingats stänga och då var det bara att ringa pensionatet utanför Greymouth och avboka. Det skulle visa sig vara ett mycket klokt val för vägen längs västkusten tvingades hållas stängd i flera dagar på grund av jordskred och bortspolade vägar. Ja, som jag tidigare sagt: Vädret är mycket här borta.

Det gick dock ingen större nöd på oss. Vi övernattade i Hanmer Spring som bland annat är känt för att ha härligt naturligt uppvärmda pooler så vi badade tills vi blev helt skrynkliga.

Little Kaiteriteri

Vi gillar ju norra delen av Sydön skarpt och då i synnerhet området kring Abel Tasman. När det visade sig att vi kunde komma över en lägenhet med härligt läge relativt billigt så slog vi till. Två dagar fick vi vid de gyllene stränderna. Pelle och jag tog oss även en löprunda längs med vandringsleden. Det fanns nog en och annan som tyckte vi var lite galna att göra den vackra leden i ett högre tempo men nu har vi ju faktiskt haft lyckan att vandra leden två gånger tidigare och då kan man lyxa till det med en löptur.

En annan höjdare var de uppspolade pilgrimsmusslor som vi hittade och som blev till en god förrätt.

Svettiga nördar.

Picton

Sista natten av vår Sydön-runt-Resa tillbringade vi i Picton. Picton är det samhälle man kommer till med färjan från Nordön. Alla gånger tidigare har vi bara stannat till för lunch för att sedan åka vidare men varje gång har vi sagt att här borde man övernatta någon gång så då gjorde vi det. Det är en mysig liten by med många restauranger och flådiga båtar att titta på och så behöver man inte gå upp så tidigt när man ska ta färjan hem.

Bye Sydön för denna gång.

Efterlängtad farmor och farfar

Två veckor hann vi ha lite vardag med skola och jobb innan vi fick besök igen. Härligt att än en gång få krama om och hälsa välkomna.

Ett ställe vi ännu inte hunnit besöka, men som många talat gott om, var New Plymouth så dit for vi tillsammans över en helg. Det är alltid lika spännande att se om huset man hyrt motsvarar förväntningarna men det gjorde verkligen det här. Bara en trappa ner låg den väldiga stranden och även om surfen dessvärre inte var så bra som den kan vara här uppe så togs det ändå några bra vågor och naturligtvis fick farfar Rolf prova på att magsurfa. Farmor Bulle hade dessvärre en besvärlig höft men när den är utbytt blir det surf även för henne var så säker.