Vinter och vår som går mot sommaren

Inser just att det var tre månader sedan jag skrev något på bloggen senast och om tre månader är det jul. Det är läskigt vad tiden flyger iväg. Vi har hunnit passera vintern och om några dagar är vi inne i oktober och den sista vårmånaden här. Vi har redan haft några riktigt varma rena rama sommardagar men det skiftar snabbt. Idag har det bara varit en sju åtta grader, regn och iskalla vindar.  

De senaste månaderna har vi hunnit med både det ena och andra men även haft tid att bara få ta lugna helger och hänga här hemma. Vi är ganska dåliga på att bara hänga men vi försöker ibland. 

Skidåkning på vulkanen

Den 14 juli var det dags för årets skidpremiär. Det är väl en av de stora nackdelarna med att bo härborta, att skidåkardagarna blir betydligt färre. Men och andra sidan blir det liksom lite mera festligt när det väl blir av. Ruhapehu är ju ett vackert men lite lynnigt berg. Även om det den här vintern har snöat en del är det allt som oftast inget puder att tala om. Vindar och fuktig luft gör berget till en vit och vacker men ganska isig maräng istället. Iaf har vi upplevt det så den här vintern. Och det är svindyrt att åka skidor här vilket gör att man blir ganska kräsen. 

Morgonens bilkö upp till Turoa och skidåkning på vulkanen. 

Härlig känsla att vara på snö igen.

Tur då att det går att cykla i regnskogen vid foten av berget istället. Ebba gjorde debut som riktig mountainbike åkare. Vi körde en 17 km lång tur som heter Old coach road och är som sagt en gammal vagnsväg. Vissa delar var även mer av smal snirklande stig så det hade sina utmaningar. Det fanns även några fina gamla viadukter att titta på längs vägen. 

Ebba var väldigt nöjd med sin coola cykel.

Fru Kempe susar iväg.

Cyklarna går nästan i ton med regnskogen.

Övergiven tågtunnel.

Herr och fru blåbär vid en gammal viadukt.

Vi fick tipset att göra den här turen av bror Erik och svägerska Anna när de var här i somras och cyklade med vår coola mamma. Lite imponerad är jag även över deras  stackars Saga som fick hänga med i en skumpande cykelkärra bakom sina föräldrar. Men hon är tuff hon också. 

Magisk soluppgång 

En vecka senare åkte vi med våra vänner Nic och Phil och deras son Ned och gjorde ännu en övernattnings vandring. Förra gången vi vandrade ihop var vid foten av vulkanen Ruapehu men den här gången körde vi österut en dryg timme mot Hawks Bay för att ta oss upp till Sunrise Hut som ligger i bergskedjan Ruahines. Och precis som stugnamnet syftar på är det ett av de ställen där men först kan se solen gå upp Över Nya Zealand (om det inte är molnigt) Vi hade en väldans tur med vädret. När väckarklockan ringde vid halvsju klädde vi på oss ordentligt och gick ut. Det var rätt blåsigt men jag och Johan hittade lä bakom en avsats medan vissa valde att sitta kvar på altanen i sovsäckar. Att få sitta och se de första strålarna glimta fram över horisonten är bara så fantastisk. 

Morgonrodnad över Hawkes Bay.

Vissa myste klokt i sina sovsäckar.

Bara så magiskt.

Måste förevigas.

Bergen brinner. 

Eftersom vi hade varit så morgontidiga hade vi god tid på oss att ta oss ännu lite högre upp innan det var dags att vandra ner genom regnskogen igen. 

Sunrise Hut.

Ruapehu och Ngauruhoe (också känt som Mount Doom)

Obligatorisk gruppbild.

Skitfin utsikt!

Snackpaus.

Får och Ruahines.

På tur alltid kul

Jag har ju tidigare skrivit att vi det här året har möjlighet att få återuppleva några pärlor som vi gjorde förra året. Och en sån pärla är Wanaka med omnejd på Sydön. Ebba säger att om hon någon gång ska flytta tillbaka till Nya Zealand så får det bli Wanaka. 

Flygbild över Wanaka och berget Mount Aspiring
i bakgrunden. 

Tack vare våra vänner Val och Allan, som än en gång lät oss låna deras hus, tog vi därför barnen ur skolan, helt oansvarigt,  för en veckas äventyr.

Det här med att återuppleva platser har verkligen sina fördelar tycker jag. Som att åka utför i Cardrona och Treble Cone, eller att bara springa längs Lake Wanaka. En sak vi inte hade provat på förut var att åka längd. Sagt och gjort så tog vi bilen upp till Snow Farm, ett riktigt  fint ställe med välpreparerade spår och bra utrustning att hyra. Det var rena rama Ullådalskänslan på sina håll när vi stakade/skejtade oss fram i spåren. Att jag och Pelle njöt var kanske inte så konstigt, desto mer förvånande var att barnen tyckte det var superkul! Ingen mutning behövdes det där inte. 

De två prickarna är Johan och Pelle.

Min skateteknik är väl sådär men kul är det.

Stighudar på.

Alla höjdmetrar är viktiga.

Ebba i Treble Cone

En nyfiken Kea. Tuggar gärna gummilister...

Simon träffade på den NZländske
youtubern David Jones. 

Utsikt över Lake Wanaka från Treble Cone. 

Vi hann även med att träffa våra vänner fam Thomsson Lalle, Gabby, Bella, Molly, Finn och hunden Misty. Det blev både middagar och skidåkning som vi helt glömde att föreviga med bilder…Men Lalle fick i alla fall komma på bild när vi besökte vingården han jobbar på och vi  fick testa goda viner. 

Lalle och Pelle kollar vinstockar.

Johan får vara med om sin första vinprovning!

Läckra etiketter.

Front flip från 40 meters höjd

En av dagarna tog vi oss även till Queenstown. Vi har ju varit på flygplatsen där ett flertal gånger nu men sedan alltid åkt vidare. Nu kände vi att ville se hur det såg ut också. Och visst är det charmigt men väldigt turistiskt på samma gång. Människorna här brukar säga att Wanaka är som Queenstown var för tjugo år 15-20 år sedan och då förstår man att staden vuxit rejält. Turisttrycket är högt och just nu talas det om att man behöver bygga en större flygplats för att klara efterfrågan. Frågan är var, den nuvarande går nämligen inte att bygga ut.

På tal om att flyga så tog Simon chansen att göra sin egen typ av bungy jump. Han tyckte det kändes lite läskigt och ville inte riskera att titta ner därför valde han att göra en front flip ut över kanten. Ja vad säger man. 

Hopp med utsikt. 

Innan.

Efter. 

9 åring

Väl hemma igen slog Magnoliorna ut. Hur ska jag klara mig utan dessa vackra träd? Visst finns det lite buskar hemmavid men inte de här träden. Måste kanske flytta till Skåne ändå. 

Och så har vi fått en nioåring även om jag ibland trott hon ska fylla tio. Allt är ju ändå så upp och ner här borta. Snacka om att den här fina tjejen vuxit under vårt äventyr. Hon slår mig i hästlängder i språket. Framför allt när det gäller uttal och då snackar vi kiwidialekt. 

Även i matten ligger jag risigt till men det är ändå saker jag kan bjussa på så länge jag springer snabbare och kan göra fler armhävningar. Vi har verkligen fått möjlighet att hänga en hel del härborta och det är underbart. 

Tjejtrion Danielle, Ebba och Rihanna.

Nya äventyr

Själv har jag antagit utmaningen att utöka mina arbetsdagar utanför hemmet. Förutom att jobba som hjälplärare ska jag förhoppningsvis framöver guida besökare på ett helt nybyggt rehabiliteringscentrum för fåglar här i Palmy. Pluggar fågelarter som attan och har redan haft några utbildningsdagar. Det är en utmaning kan jag säga men väldigt skoj och viktigt volontärarbete. Vi får se hur det går. 

Nästa vecka börjar två veckors skollov. Resan går denna gång till Robinsonön Tonga där vi förhoppningsvis ska få möjlighet att snorkla med valar. Håll tummarna. Det går ingen nöd på oss.