Det lackar mot jul

Idag åkte vi och hämtade granen hos våra vänner Nick och Phil. I 25 graders värme och strålande sol fraktade vi hem den på biltaket och nu står den och glittrar i uterummet. Enligt Ebba är den en av de finaste granar vi någonsin haft och jag håller med henne. 

Vi är alla lite extra exalterade för imorgon kommer vårt första besök inför jul från Sverige och det är alltid lika välkommet. 

De senaste tre månaderna

I slutet av September flög vi över till Tonga. 

Varje år samlas nämligen förlossningsläkare och gynekologer från hela Nya Zealand till en gemensam konferens på någon av söderhavsöarna och de flesta tar familjen med sig. Förra året var vi ju i Nya Kaledonien men i år var det alltså kungariket Tongas tur. Det är ett kul gäng och för barnen blev det ett glatt återseende av kompisar de lärde känna vid förra resan. 

William, Olivia, Kris och Charlotte från Christchurch.

Simon, Emma, Daniel, Miles och Matt också
från Christchurch.

Lois, Jack och Dom från Auckland.

Vi bodde de första dagarna på huvudön Tongatapu och hade hyrbil så att vi kunde ta oss runt. Det är inga större avstånd men i och med att vägarna är så pass dåliga så tar det sin tid att ta sig runt. Jag lyckades aldrig köra snabbare än 60 km/h. 

Jag försöker lära mig att fläta korgar.

Bättre än Louis Vuitton. Dessvärre nekades
de att komma in i NZ av tullen.

Efter några dagar på huvudön tog vi oss ut till Atata Island, en liten ö bara 40 minuters båtfärd från huvudön. Ön är inte stor men i den lilla byn finns både skola och två kyrkor. Människorna är väldigt religiösa och på söndagar är allt stängt och de allra flesta går i kyrkan. Jag tog chansen och besökte en gudstjänst och det var mäktigt. De sjunger väldigt starkt, framförallt kvinnorna, de lägger rösten på ett speciellt sätt som gör att det absolut inte behövs någon ljudanläggning men det är vackert. 

Kyrkan på Atata.

Präst och skeppare i samma person.

Inte så posh men väldigt vänligt.

Öns båttaxi.

Grisar gillar också strandliv.
Väldigt gott smakade de också.

Landet är ganska fattigt men lyckligt. Alla människor vi mötte var vänliga och glada. I februari i år drabbades de av en kraftig cyklon som raserade många odlingar och hus. Vi hade gemensamt samlat ihop skrivmaterial, skor och lite annat smått och gott som vi överlämnade till en skola och de blev väldigt glada. I februari i år drabbades de av en kraftig cyklon som raserade många odlingar och hus.

Sköna kvinnor för dagen i sorgdräkt. 

Mycket mer vän dans än den mer burdusa
Nya Zeeländska hakan. 

På vandring in till byn.

Vi får lära oss om odlingar.

Papaya. 

Annars gjorde vi inte många knop på dagarna. Snorklingen var riktigt bra men väldigt fina koraller även om rev förstörts vid den senaste cyklonen. 

Att sväva över en val

Ett av de stora huvudmålen för resan var att få snorkla med Knölvalar. Varje år tar sig valarna upp från Antarktis via Nya Zealand och föder sina kalvar här uppe mellan juli och oktober. Dessvärre var vädret riktigt blåsigt de första dagarna och arrangören varslade om att det troligtvis inte skulle kunna gå att genomföras. Men vi hade tur. Helt plötsligt lugnade sig vågorna och vi kunde bege oss ut. Men att få se valar är ändå inte alldeles lätt. De har inga sändare utan guiderna vet på ett ungefär var de brukar befinna sig. Vår guide var utbildad marinbiolog från Australien. Maxantalet på båten var åtta personer och regeln var att om vi kom i närheten av några ville hon först försäkra sig om att de inte kände sig jagade. Så när vi äntligen, efter två timmars letande,  fick se den välkända ryggen och utblåst stängde vår båtförare av motorn. Guiden förklarade att om valarna nu stannade ville hon först gå i och kolla av läget och sedan skulle vi följa efter i grupper om fyra. Och som tur var stannade de och vi fick möjlighet att glida i vattnet med vår snorkelutrustning så tyst vi kunde. 

Det är obeskrivligt vilken häftig känsla det var att sväva ovanför 15 meter stor mamma knölval och hennes fyra meters stora kalv. Mamman sov upp och ner med nosen ned mot botten och stjärtfenan mot ytan. Var femte minut kom kalven upp mot ytan för att andas. När hon väl också tyckte det var dags att ta sig upp och andas efter sisådär 25 minuter bara flöt hon sakta upp mot ytan utan en enda rörelse. Och så gjorde hon ett dyk och försvann så sakteliga iväg. Under de tre fyra månader som hon hängt här uppe runt Tonga har hon fastat så man fattar ju att hon vill börja ta sig söderöver för att få i sig lite mat igen. 

Johan ser till att filmkameran är laddad. 

Knölvalskalv påväg till ytan för att andas. 

Fantastiskt fågelliv.

Dansshow

Väl hemma var det sedan dags för Ebbas första dansshow. Hon hade länge längtat att få stå på scenen på vår fina teater The Regent som så passande ligger på Broadway Avenue.

Hon strålade de två minuter hennes grupp hade scenen.  

Besök 

Ett helt halvår har vi varit utan besök men så i oktober kom Pelles kollega Anna med familj på besök. Pelle fick möjlighet att visa upp sin arbetsplats här men det blev även en tur till Hawkes Bay för vingårdsbesök och lite surf förstås. 

Mattias, Anna, Sofia och Maria på besök från Sundsvall. 

Vandring upp till Te Mata Peak.

Vårt boende var seriously stylish!

Druvor på tillväxt.

Lite för svaga vågor men Mattias kämpade på.

Toast Martinborough

Ja vin finns det gott om i detta land. I november åkte vi över bergen till Wairarapa och Martinborough där vi hyrt hus med två andra familjer. Med ett glas hängandes runt halsen åkte vi runt med buss, eller gick mellan vingårdarna och provade vin och åt god mat. Riktigt midsommarväder med regn, blåst och sol om vartannat. Vi hann även med ett besök till Castlepoint.

Vårt härliga Palmygäng på äventyr.

Nic och Ebba.

Sarah, Vik och Phil. 

Vackert belägna bajamajor.

Fyren vid Castlepoint.

Häst och fåglar

Annars har min vår varit fylld av djurliv. Jag har återupptagit min ridning och hästen True Valour och jag har blivit allt mer samspelta. 

Jag och min buddy.

Vissa gladare än andra.

Dessutom har jag volontärarbetat som guide på rehabiliteringscentrumet för fåglar som jag berättat om tidigare. Det är ett väldigt kul projekt som jag får vare en liten del av. Anläggningen kommer att öppna för allmänheten i början av nästa år. Här i Palmerston North finns det nämligen ett djursjukhus på universitetet som tar emot skadade fåglar över hela Nya Zeeland. De transporteras för övrigt gratis av Air New Zealand, lite coolt. När de är färdigbehandlade måste de bygga upp sin styrka igen innan de släpps ut i friheten och det är den anläggningen man nu byggt upp här. Många fågelarter här är unika i och med att de inte finns någon annan stans. Därför är det extra viktigt att jobba med bevarandet av dem.  

Och så har jag förstås hängt med mina härliga ungar på skolan som lärarassistent.  

Känner att orange väst klär mig.

En Kaka.

 Nu har vi som hänger i skolan i alla fall precis fått sommarlov och vi ser med spänning fram emot nya besök från Sverige om bara några dagar. Det blir ännu en grön jul.  

Årets prizegiving för killarnas skola.

Stolta killar. Är så imponerad över Simon som inför
det här året börjat High school  ett år tidigare än andra.
Han har visat att han mycket väl platsar och vann
dessutom pris som företrädare för sitt hus Tararua.

Julblommor.

Smaskiga kronärtskockor.

Å mina älskade Dahlior.