Första semestertrippen

Nu vet vi hur moder jords pruttar luktar
Tiden går fort när man har roligt. Vi kände starkt att vi behövde ett litet break innan skola och jobb drog igång och har förra veckan varit på resande fot i vår nya/begagnade Volvo.

Det kändes viktigt att ha en relativt stor och säker bil om man ska överleva vänstertrafik och underdimensionerade vägar. Även Pelle har fått börja köra nu och det har faktiskt gått riktigt bra.

Hur som haver körde vi förra lördagen tvärs över ön för att ta oss till östkusten. Redan efter någon mil nåddes vi av denna fantastiska vy med vulkanen Mount Ruapehu i bakgrunden.

Våra stackars barn som bara sett gator i den platta stan vi bor i blev helt hänförda. Och det är ju så i det här sceniska landet. Så gott som bakom varje krök utbrister man spontant wow! Ena stunden kör man genom regnskog för att i nästa stund vara ute på en hed och det är krokigt. Fem mil tar nästan en timme att köra.

På vägen stannade vi till vid den geotermiska staden Rotorua. Här kan man verkligen känna hur moder jord lever. Det puttrar och fräser och ryker lite varstans. Ett häftigt skådespel när geysern blåser upp sin vattenstråle likt en val.

Men som barnen konstaterar, det luktar mök eller ruttet ägg om man så vill men häftigt är det.

Ett stormig Stilla hav 
Efter några timmar till i bil nådde vi så Stilla havets strand. Så värst stilla var det verkligen inte till en början.

Det stormade på riktigt rejält faktiskt de första dagarna men sedan blev det bättre. Waihi beach är en en mil lång strand. Ingen trängsel direkt och väldigt vackert och många vackra snäckor. Vårt lilla hus låg ett hus från stranden och hade vad vi behövde även om jag aldrig kom mig för att hänga i hängmattan.

Vårt idé med denna vecka var att gå en surfkurs hela familjen. Ebba backade dock ur ganska snabbt och vaktade våra värdesaker tappert på stranden medan vi andra trotsade hajskräcken och harvade på på våra brädor. Det är asjobbigt att surfa. Det ser så lätt och följsamt ut när man ser de som bemästrar det, men det är asjobbigt. Allt handlar om att tajma vågen. Att inte ta den för tidigt så man blir översköljd och inte ta den för sent då man kanar av baklänges och liksom missar hela grejen. Därtill måste man ha fart på brädan och det får man genom att paddla och som nybörjare paddlar man på allt man ser. Jag hade så fruktansvärt ont i kroppen efter första dagen att jag var tvungen att ta smärtstillande. Värk i nacke för att man ligger spänt och spanar på mage efter vågen och inte sitter så där avslappnat på brädan och spanar lojt som de erfarna, värk i armarna och de nedre revbenen som skavt mot brädan,  för att inte glömma fötterna som har lite skärsår här och var efter vassa snäckor och sura krabbor som knipit ifrån. Trots detta fortsätter man för att det är så himla kul och det är bara att svälja tävlingsinstinkten och snällt acceptera att ens söner surfar fram som värsta proffsen medan man själv känner sig som ett osmidigt kylskåp som kraschlandar allt som oftast.
Tyvärr finns inget dokumenterat när jag faktiskt stod på brädan men det kan ha att göra med att det var ganska sparsmakat med den varan men jag kommer att fortsätta, brädorna är inhandlade.

Två coola killar väntar in vågen. 

Johan har fattat grejen.

Själv poserar jag än så länge bäst på stranden. 

En två kilometers helt vanlig promenad
Växtligheten är som sagt helt fantastisk i detta land. Precis intill stranden fanns en liten vandringsled på några kilometer och det var precis som att gå i en regnskog med jättehöga träd, lianer, palmer och massor med växter som vi hemma har som krukväxter. Ebba testade att promenera i flipflops och det funkade hur bra som helst.

I en skog av Silver Fern. NZ nationalträd. En slags blandning mellan palm och ormbunke.

Ett besök i sagornas värld
På väg hem igen gjorde vi ett besök i Hobbiton den plats där Peter Jackson spelat in delar av Sagan om ringen filmerna och även The Hobbit. Jag var rätt skeptisk då jag var rädd att det skulle vara en turistfälla men jag blev helt betagen och resten av familjen likaså. En sådan vacker plats precis som på film fast nästan bättre. Visst, det var inte gratis och vi var inte ensamma, under vintermånaderna passerar 2 500 besökare per dag, men med effektiv och kunnig guidning i grupp om 40 var det helt klart värt det. Dessvärre var varken Sam eller Frodo hemma men vi fick i alla fall besöka deras hus.

Hemma hos Frodo.

Detta par från Japan hade varken sett filmerna eller läst böckerna men tyckte det var kul ändå.

Ebba fixar alen!

Det är nu det börjar
Nu är vi hemma i Palmy igen och nervositeten stiger. Det är denna vecka allt börjar med jobb och skola. Nya lärare, klasskamrater och arbetskollegor och en mamma som ska fixa lunchlådor etc.
En ny vardag på många sätt. Vi håller tummarna för att det ska gå bra.

En pilot som blev sjuk

Nu far vi

Då var det dagen D när vi skulle iväg. Januarimorgonen var krispig och vacker när vi gav oss iväg med vår hyrbil tidigt på morgonen.

Minus 10 grader och månsken när vi lämnar vårt hus i Sundsvall.

Väl framme på Arlanda blev vi direkt pinsamma föräldrar då det visade sig att en av våra väskor var för tung och vi var tvungna att snabbt packa om. Vissa saker hamnade till och med i papperskorgen för att få ner vikten.

Alla inte lika taggade inför avfärd.

Väl framme vid gaten stötte vi på en man som hör och häpna var från "vår nya stad" Palmerston North och som flyttat till Sverige på 90 talet. Han ifrågasatte genast vår flytt. "Det är kallt som fasen med oisolerade hus och den senaste tiden har det varit galet många jordbävningar" Tack så mycket, precis vad jag behövde höra så här innan avfärd.

Många har frågat hur jag känt mig innan avresan och i ärlighetens namn har det för mig känts riktigt bra. Naturligtvis tufft att lämna alla här hemma men jag har ändå sett det som en härlig utmaning och chans för vår familj att uppleva detta tillsammans ända tills jag satt på planet. Helt plötsligt slog det till med full kraft. Vad fasen håller vi på med? Hur kan vi utsätta oss för detta,vi som har det så bra hemma? Det är är inte modigt det är bara helkorkat!!! Efter lite djupandning och ett glas vin lättade dock den värsta ångesten.

51 timmar från dörr till dörr

Det är väldigt långt till Nya Zeeland.

Kort stopp i Dubai innan 13 timmarsflygning till Melbourne.

Exakt 51 timmar tog det oss att ta oss från dörr till dörr.
Det var inte planerat att ta fullt så lång tid men en sjuk pilot i Melbourne ställde till det. Barnen och vi hade klarat resan ganska bra fram tills dess men med ens blev det betydligt tuffare. Vi blev tvungna att ta en extra sväng via Christchurch och där någonstans på vägen tappades våra sju väskor bort.

Slagna hjältar på Auklands flygplats.

Det blev många timmars väntan i Aukland innan vi slutligen kunde ta sista flyget för kvällen till vår nya hemstad "Palmy" men utan bagage.

Shopping

En fördel med att tappa bort sitt bagage är att man får shoppa lite men i ärlighetens namn är det inte alls särskilt kul när man är jetlaggad och inte vet var affärerna ligger.

Än så länge vår vanligaste vy. Shoppingcentret The Plaza, vårt andra hem.

Förrutom shopping hann vi även med att träffa Simons rektor och se hans skola och gå på två husvisningar. Största lyckan var dock när en man knackade på dörren på kvällen och vi fick vårt bagage med bland annat min dator i!

Lyckan stor när även väskorna hittat sitt nya hem.

Huset med den gula dörren

Natten till idag sov alla ganska dåligt. Det är svårt med tidsomställningen på 12 timmar. De flesta i familjen vaknar vid fyra på morgonen och vill gå och sova vid åtta på kvällen. Man känner sig allmänt rätt mosig i huvudet. Idag har vi trots det fortsatt med ganska fullspäckat schema: träffat banken, tittat på bilar, köpt skoluniform och bestämt oss för hus.

Art Deco eller skolåda.

Vår innergård med gräsmatta och pallkragar!

I denna lilla låda ska vi bo i från och med mars när vår container med möbler förhoppningsvis kommit. Vi gamblar lite. Huset är oisolerat med englasfönster så det kan bli rejält kallt till vintern. Det ligger dock tre minuters gångväg till Pelles jobb och gångavstånd till barnens skolor. Det värms upp med gas och har nåt system med varmluft som blåser ut på golven. Badrummet har golvvärme så i värsta fall får vi väl sova där.  

Vårt tillfälliga boende inte lika charmigt.

Allmänna intryck

Vem vi än mött sedan vi kom hit är vänliga och tillmötesgående. Alla är intresserade av dessa galningar som valt att flytta till just Palmerston North, ett av de blåsigaste ställen på jorden. Det enkla svaret är att det var här Pelle fick jobb. Det är väldigt platt men vi ser bergen i horisonten. I mataffären packar de matkassarna åt en, en riktigt vinstlott för en blivande hemmafru.

Skoluniform kräver speciella skor. 

Simons rektor hjälper till att hitta rätt storlek till uniformen.

Överlämning och avfärd

Nu börjar det dra ihop sig ordentligt. Mina farhågor att inte hinna har dess bättre inte införlivats. Listan har bockats av allt eftersom och snart är allt klart för avfärd.
Huset uthyrt, bilen är såld, båten uthyrd, vinden är fylld så även soptippen, otaliga säckar till Erikshjälpen och idag gick flyttlasset.

Många kartonger blev det. Hoppas de hittar rätt...

Sju till nio veckor ska det ta innan vi förhoppningsvis ser vårt bohag igen.

Det tog hela dagen för flyttkillarna från Umeå att packa ihop vårt bohag. Tyckte inte att vi skulle ha så mycket med oss men det blev i alla fall en 50 kartonger och så vårt bohag från IKEA som platta paket. Nu ska det först upp till Umeå för att packas i en container och sedan skeppas så småningom över haven. Hoppas de surrar lasten ordentligt så att det inte blir som för djuren i filmen Madagaskar.

Simon och Sixten ett riktigt team.

En av de svåraste sakerna med flytten har varit att vi måste lämna kvar vår älskade katt Sixten. Igår var det dags för honom att åka till sitt nya hem och det föll en hel del tårar under kvällen. Under tiden vi är borta kommer han bo hos min jobbkompis och vän Anna med familj på landet. Tack My och Hugo för att ni vill ta hand om "Sigge". Känns väldigt bra då vi vet att han kommer får det toppen och förhoppningsvis inte minska hönsinnehavet allt för mycket...

Ikväll var mamma här för  att säga hej då. Ett av mina svåraste farväl och något jag verkligen bävat inför. Hon är en av de coolaste jag känner och en stor förebild. Realist, inte rädd för nya utmaningar och klarar av nästan vad som helst.

Bangar inte snorkling, inte ens med hajar!

En riktig sjöbuse.

Vi ses på Nya Zeeland!

Nu återstår att packa väskorna. På lördag lyfter vi och vårt äventyr börjar på riktigt!

Flyttbestyr och avsked

De senaste dagarna har varit fyllda av packning, nyårsfirande, och avsked.

Att packa ihop ett bohag är som en rejäl utrensning. Det är intressant att se hur mycket man kan samla på sig som man alls inte behöver egentligen. Vi har haft ett system med olika stationer: upp på vinden, slängas, skänkas och det som ska med.

Hur mycket skor kan en familj samla på sig...

 Huvuddelen är faktiskt saker som fått hamna på tippen. Barnen, som fått några välbehövliga dagar hemma hos mamma,  konstaterar att det blivit mycket luftigare och skönare på sina rum med mindre saker. Kanske nåt att tänka på framöver i livet.

I och med att vi ska hyra ut vårt hus möblerat har vi införskaffat en hel massa nya möbler som ska skickas med containern. På nya Zeeland finns inget IKEA, ve och fasa, så vi har köpt sängar, soffor, matbord, stolar, skrivbord etc som vi hoppas kunna sälja när vi flyttar hem igen.

Mor och son med lågt blodsocker.

Ibland blir man glatt överraskad över priser. Dryga tusenlappen kostade det oss att låta IKEA plocka ihop 121 kollin och köra det hem till dörren. Måste vara en usel timmpenning...

Vårt nya bohag. Tur att vi har ett uterum!

Vi fick i alla fall ett välbehövligt break i form av nyårsfirande. Inleddes med härlig skridskoåkning på Sidsjön och sedan bastu och nio rätters middag tillsammans med goa vänner.

Härligt gäng på Sidsjön på nyårsafton.

Nu med feststassen på!

Dans in på småtimmarna...

Jag har även blivit rejält avfirad av mina arbetskompisar. Oj vad det betyder mycket att känna sig så uppskattad. Måste ge SVT en stor eloge för att jag har fått möjlighet till tjänstledigt under tiden vi är borta.

Avfirad med afterwork på Udda Tapas. 

Den stora nackdelen med att flytta är alla avsked. Längtar efter att få säga hej i stället för hej då.

Avskedslunch med kusiner påväg söderöver.

Ett av de sista åken tillsammans på Södra på ett tag.