En pilot som blev sjuk

Nu far vi

Då var det dagen D när vi skulle iväg. Januarimorgonen var krispig och vacker när vi gav oss iväg med vår hyrbil tidigt på morgonen.

Minus 10 grader och månsken när vi lämnar vårt hus i Sundsvall.

Väl framme på Arlanda blev vi direkt pinsamma föräldrar då det visade sig att en av våra väskor var för tung och vi var tvungna att snabbt packa om. Vissa saker hamnade till och med i papperskorgen för att få ner vikten.

Alla inte lika taggade inför avfärd.

Väl framme vid gaten stötte vi på en man som hör och häpna var från "vår nya stad" Palmerston North och som flyttat till Sverige på 90 talet. Han ifrågasatte genast vår flytt. "Det är kallt som fasen med oisolerade hus och den senaste tiden har det varit galet många jordbävningar" Tack så mycket, precis vad jag behövde höra så här innan avfärd.

Många har frågat hur jag känt mig innan avresan och i ärlighetens namn har det för mig känts riktigt bra. Naturligtvis tufft att lämna alla här hemma men jag har ändå sett det som en härlig utmaning och chans för vår familj att uppleva detta tillsammans ända tills jag satt på planet. Helt plötsligt slog det till med full kraft. Vad fasen håller vi på med? Hur kan vi utsätta oss för detta,vi som har det så bra hemma? Det är är inte modigt det är bara helkorkat!!! Efter lite djupandning och ett glas vin lättade dock den värsta ångesten.

51 timmar från dörr till dörr

Det är väldigt långt till Nya Zeeland.

Kort stopp i Dubai innan 13 timmarsflygning till Melbourne.

Exakt 51 timmar tog det oss att ta oss från dörr till dörr.
Det var inte planerat att ta fullt så lång tid men en sjuk pilot i Melbourne ställde till det. Barnen och vi hade klarat resan ganska bra fram tills dess men med ens blev det betydligt tuffare. Vi blev tvungna att ta en extra sväng via Christchurch och där någonstans på vägen tappades våra sju väskor bort.

Slagna hjältar på Auklands flygplats.

Det blev många timmars väntan i Aukland innan vi slutligen kunde ta sista flyget för kvällen till vår nya hemstad "Palmy" men utan bagage.

Shopping

En fördel med att tappa bort sitt bagage är att man får shoppa lite men i ärlighetens namn är det inte alls särskilt kul när man är jetlaggad och inte vet var affärerna ligger.

Än så länge vår vanligaste vy. Shoppingcentret The Plaza, vårt andra hem.

Förrutom shopping hann vi även med att träffa Simons rektor och se hans skola och gå på två husvisningar. Största lyckan var dock när en man knackade på dörren på kvällen och vi fick vårt bagage med bland annat min dator i!

Lyckan stor när även väskorna hittat sitt nya hem.

Huset med den gula dörren

Natten till idag sov alla ganska dåligt. Det är svårt med tidsomställningen på 12 timmar. De flesta i familjen vaknar vid fyra på morgonen och vill gå och sova vid åtta på kvällen. Man känner sig allmänt rätt mosig i huvudet. Idag har vi trots det fortsatt med ganska fullspäckat schema: träffat banken, tittat på bilar, köpt skoluniform och bestämt oss för hus.

Art Deco eller skolåda.

Vår innergård med gräsmatta och pallkragar!

I denna lilla låda ska vi bo i från och med mars när vår container med möbler förhoppningsvis kommit. Vi gamblar lite. Huset är oisolerat med englasfönster så det kan bli rejält kallt till vintern. Det ligger dock tre minuters gångväg till Pelles jobb och gångavstånd till barnens skolor. Det värms upp med gas och har nåt system med varmluft som blåser ut på golven. Badrummet har golvvärme så i värsta fall får vi väl sova där.  

Vårt tillfälliga boende inte lika charmigt.

Allmänna intryck

Vem vi än mött sedan vi kom hit är vänliga och tillmötesgående. Alla är intresserade av dessa galningar som valt att flytta till just Palmerston North, ett av de blåsigaste ställen på jorden. Det enkla svaret är att det var här Pelle fick jobb. Det är väldigt platt men vi ser bergen i horisonten. I mataffären packar de matkassarna åt en, en riktigt vinstlott för en blivande hemmafru.

Skoluniform kräver speciella skor. 

Simons rektor hjälper till att hitta rätt storlek till uniformen.