Kempe goes Kiwi: Livet tuffar på

Veckorna flyger iväg och vi har blivit med fjortis! Grattis älskade Johan. Blir alldeles varm i hjärtat då din blick och skratt påminner så starkt om din morfar. Det finns ingen som kan driva mig till sådant vansinne men även röra mig till tårar av kärlek som du.

En efterlängtad container förgyller vardagen

För några veckor sedan kom så äntligen vår efterlängtade container. Jag som precis vant mig vid vårt lite enklare leverne med hyrmöbler och det man egentligen behöver. Nu skulle huset helt plötsligt fyllas med 50 st proppfulla flyttlådor och våra nyinköpta möbler från IKEA.

Johan checkar av att alla lådor är med. En tuff uppgift
men någon måste göra det.

Tänk att alla lådor hittade hit till slut.

Vi skruvar ihop vårt nya liv.

Inte helt lätt att få alla bitarna på plats.

Vet inte hur vi tänkte när vi packade men helt klart är att vi har med oss alldeles för mycket kläder och långklänningen, när ska jag använda den? Men fa allt har vi ett överutrustat kök kan man säga. Dubbla uppsättningar av glas, bestick, porslin och kastruller. För att inte tala om maskinparken; sousvidemaskin, rökmaskin, matberedare, sifon, köttkvarn, fritös…ja listan kan göras lång men så lagar ju kocken också väldigt god mat.

Lyxigt med en egen master chef!

En grön cykel

Vissa saker måsta bara få rätt tid och plats för att det ska klaffa. Som Simons gamla cykel. Sedan två år tillbaka har Ebba försökt att lära sig cykla. Inte så lätt när man hemma i Sverige bor på den brantaste gatan i stan och väl inte haft det bästa stödet i sin cykelträning ska jag väl erkänna. Men så kom då Simons gamla cykel i container och efter någon dag sade Ebba till mig. ” Mamma, jag går ut och testar att cykla”. Jaha mumlade jag en aning frånvarande och tio minuter senare kommer hon inrusande. ” Mamma jag kan!” ”Kan vadå?” ” Jag kan cykla!” Så så var det med den saken. Frågan är bara hur det ska bli när hon ska lära sig cykla i högertrafik;-)

Så här nöjd ser man ut när man knäckt cykelkoden.

Vad gör jag hela dagarna

Jag får ofta frågan hemma vad jag gör hela dagarna förutom att städa, handla och laga mat. Vissa dagar gör jag mindre och andra mer. Jag älskar att ta en tupplur efter lunchen och det gör jag faktiskt ganska ofta. Jag har börjat träna mer ordentligt och regelbundet. Av en ren slump har jag börjat med bootcamp. Det var Pelles kollegas fru och numera min vän Nicky som frågade om jag inte ville testa och det har utvecklats någon slags hatkärlek till denna aktivitet men än så länge hänger jag i. Jag springer en till två gånger i veckan och så rider jag förstås. Lyxliv, ja vet och jag försöker att påminna mig om det så ofta jag kan.

En tränar...

...å tränar. Lite jobbigt att Nicky är så skitstark.

Men jag har även numera även ett avlönat jobb. På fredagar jobbar jag som hjälplärare på Ebbas skola. Jag blev uppmanad att söka tjänsten och fick den. Min uppgift är att vara hjälplärare åt tre killar med tre olika diagnoser, dock inte samtidigt;-) Det är utmanande och kul på samma gång. Jag beundrar verkligen er lärare som orkar med ert arbeta dag ut och dag in och ni har världens viktigaste jobb men för mig räcker just nu en dag i veckan alldeles tillräckligt.

Här skrivs veckodagarna även på Maori.

Ebba och klasskompisen Zoe.

Ebba springer crosscountry. Bägge fötterna i luften.

Pirater blev det självklara valet när skolan hade temadag.

”What goes up must come down”

Vi har under några veckor nu mestadels hängt hemma här i Palmy då Pelle haft några jobbhelger. Har varit riktigt skönt det också att inte bara flänga runt hela tiden. Johan spelar ju numera fotboll och matcherna spelas på lördagarna och det har vi ju inte heller velat missa. Men förra helgen var det uppehåll i och med att man här firar Drottningens födelsedag den 5:e juni, inte för att den nuvarande drottningen fyller detta datum men det är väl nåt som hängt i från historien. Hur som haver tog vi i alla fall bilen och körde till Ruahine Forest Park för en dagsvandring upp till Rangiwahia Hut.

Välbehövlig paus.

Maffiga träd och en snäll Simon som poserar för mamma.

Vi såg det hela lite som en övningsvandring för kommande övernattningar så vi gick med en ganska rejäl packning med gasolkök, mat, vatten, ombyten etc. Drygt två timmar tog det sig att ta sig upp till stugan. Vägen upp slingrades sig ganska brant på sina ställen och på ena sidan stupade det rätt rejält hela tiden. Här och var hade det även gått ganska rejäls skred och det kändes ju inte helt lugnande när man så kom fram till skylten som berättade om fenomenet ”What goes up …must come down. Hade det varit i Sverige hade större delen av leden säkerligen kantats av staket men så är det inte här. Jag försökte försiktigt förmana Ebba att inte kanske göra just de värsta ”hoppsastegen” på sina ställen och det gick ju bra. Lite sämre gick det när vi skulle gå över en bro halvvägs upp. Jag sade käckt till Pelle att han väl kunde ta ett foto när jag och barnen stod på bron men när jag väl var framme vid brofästet insåg jag att jag inte fixade höjden. Det blev helt enkelt en bild utan mamma. När jag väl skulle gå över tvingade jag Johan att stå blickstilla på motsatt sida så jag kunde fokusera på hans ansikte. Sedan tog jag ett stadigt tag om vardera broräcke och stapplade över som värsta fegisen. När vi väl kom upp på toppen var det tyvärr väldigt molnigt och den utlovade utsikten över vulkanen Ruapehu inställd. Det blev i stället en snabb tillagning av pasta med tomat och baconsås innan nedgång och än en gång var mamman tvungen att stappla över brofanskapet. Men vackert var det!

Vandringsleden går alltså strax över rasen på andra sidan...

Tack för info. Känns genast mycket bättre!

Modiga barn.

Höjdrädd mamma.

Nästan på toppen.

Härliga gäster

För några veckor sedan hade vi besök av Val och Alan. De är fårbönder och bor längst ner på Sydön utanför staden Invercargill.

Härligt besök av Val och Alan.

Vår parkering rymmer uppenbarligen en husbil.

Val och Alans son var en gång utbytesstudent hos mamma och pappas vänner i Härnösand och för sju år sedan firade de midsommar hemma hos oss på Hemsön. Det blev en bekantskap som resulterat i att både min syster Susanna och senare bror Erik och min svägerska Anna varit och hälsat på dem och nu fick vi ha dem på besök hemma hos oss med deras hyrda Campervan på uppfarten. Det blev en härlig kväll med långa samtal långt in på småtimmarna. I augusti ska vi ses igen men då i deras hus i Wanaka.

Slumpen förde oss samman och det är jag så tacksam även.
Härliga familjen Oras! Vi ses i Sverige!

Ett annat kärt besök var familjen Oras från Gävle. Vi möttes ju på färjan över till Sydön vid påsk och insåg snabbt att vi ville ses mer. Det blev en kul helg med hopp och lek, mat och vin. Tyvärr återvände de redan förra helgen hem till Sverige igen. Visst vi är en aning avundsjuka på er alla som nu får sommarlov och ska fira midsommar. Men vi tröstar oss med att söka medlemskap i en Ski club på Mt Ruapehu och som sagt, om nån vecka vänder det!