Vid midvintertid

Omstart

Det är midvintertid.Ute öser regnet ner och vinden viner. Ett ganska otrevligt väder under vintermånaderna här på Nya Zeeland men det är tack och lov inte alltid så, vissa dagar är sådär krispigt klara och vindstilla som en riktigt bra septemberdag hemma. 
Och när trädgårdslandet nu börjar sloka rejält efter några nätters frost känns det riktigt lyxigt och exotiskt att alla fall kunna plocka sina egenodlade citroner. 

Pärlsocker på altanen.

Cykeltur med punktering.

Har aldrig förstått dem som anser att vindsnurror
förfular. Tvärtom, de ger djup och perspektiv tycker jag.

Fina men svårflörtade.

Träd och träd men det ger i alla fall citroner.

Vi är nu långt inne på vårt andra år här borta och det är en annorlunda känsla. Från att ha haft ständiga kickar från att ha upplevt saker för första gången är det vissa saker som nu går på repeat. Ibland kan den känslan vara lite tråkig men på det stora hela känner jag ett större lugn just nu. Vi har hunnit att uppleva så mycket den senaste tiden så bara vara vardag är inte fel. Men nu har vi också chansen att hinna återuppleva saker och det känns lyxigt att ha möjligheten att välja några russin ur kakan innan vi så småningom ska lämna det här äventyret.

Praktiskt och kul med sönerna i samma fotbollslag.
Fotboll tillhör för övrigt vintersport här.

Trollkarlen från Oz

Den senaste tiden har dock varit väldigt intensiv för Johan. Han har varit med i skolans musikaluppsättning The Wizard of Oz där han bland annat haft rollen som kråka. Efter tre månaders repetitioner avslutades det hela med en veckas utsålda kvällsföreställningar.  Riktigt hög klass måste jag säga både vad gäller skådespel, sång och dans. Tyvärr gör de detta bara vartannat år så det var kul att Johan tog chansen. 

Johan "the crow boy".

Fågelskrämman och Dorothy med förställningens
gullegris. Lille hunden Toto.

Johan i Emerald City.

Putsar till "the Tin man".

Hela ensamblen.

Besök på en marae

Ebba och jag var förra veckan med skolan och besökte en marae här i Palmerston North. En marae (uttalas muraj) består av flera byggnader och är en mötesplats för iwin (maori-stammen). Här firar man fester, bröllop, begravningar men även håller möten och undervisar om den maoriska kulturen. 

Vi var dryga hundra skolbarn, 10-talet föräldrar, lärarare och hjälplärare. 

Första gången man besöker en marae får man genomgå en välkomstcermoni som oftast hålls i möteshuset, wharenui (uttalas farenoj). Inga skor är tillåtna och vi leddes in på två led, män och kvinnor för sig. Männen sattes längst fram och kvinnorna bak. På frågan varför fick jag svaret att förr i tiden visste man inte om besökarna kom med goda eller onda avsikter och att ha männen främst var alltså ett sätt att kunna försvara kvinnorna. Inte bara fysiskt men även verbalt. Ibland får man helt enkelt ta seden dit man kommer…

Som besökare ska man även alltid ha med sig en gåva, inte sällan en liten pengasumma. 

Efter sång och tal blev vi sedan välkomnade var och en genom att trycka panna och näsa mot värdarna. En maoriska hälsning är en påminnelse om när vi tog vårt första andetag efter födelsen och genom att trycka näsan mot varandra hedrar och delar man den upplevelsen med varandra. Lite intimt men fint. 

De flesta valde att sova över men Ebba valde att åka hem. 

Vackra träsnidade figurer.

Sedan 30 år tillbaka jobbar man aktivt med att ta tillbaka den maoriska kulturen i samhället. På Ebbas skola uppmanas du att så mycket som möjligt använda dig av Te Reo (det maoriska språket) Varje morgon läser alla barn en Karakia, en slags morgonbön. Och vid varje större samling sjunger man nationalsången vars första vers är på Te Reo.

Te Reo är ju ett av de tre officiella språken tillsammans med engelska och nya zeeländskt teckenspråk. Jag kan ju lugnt säga att Ebba kan långt mycket mer om ursprungsbefolkningen här än hemma i Sverige. 

Födelsedagar 

Annars har vi ju hunnit att fira ytterligare två födelsedagar. Nu har vi plötsligt två tonåringar i familjen. Simon valde att fira sin födelsedag på bowlinghallen med sin kompis O-mine. Och hemmamiddag. Självklart med inslag av ostron!

Simon tonåring!

Simons favoriträtt!

Johan och sin sida valde en helg i Wellington med shopping, god mat och höghöjdsbana. 

 

Nä! Den var lite för dyr.

Visst det blåser nästan jämt men jag älskar
hamnpromenaden.

Den lilla huvudstaden som jag
bara tokgillar mer och mer.

Födelsedagsmiddag på vårat favvishak Charley Noble.

15-åring utan höjdskräck.

Blötdjur

Nu i vinter har vi alla infört besök på badhuset varje söndag. Ett mysigt sätt att avsluta veckan på. Jag har dessutom äntligen börjat en crawlkurs. Superjobbigt men väldigt kul. Helt plötsligt förstår man inte hur man någonsin kunnat simma utan vare sig simmössa eller simglasögon förut.

Crawlade faktiskt 2 kilometer häromdagen.

Pelle har också taggat till. Den första gången han försökte crawla kom badvakten rusande med skräckslagen blick och bad honom att hålla sig på grunt vatten. Nu har han beställt speciella floatingbadbyxor. Ska bli spännande att se hur det utvecklas. Annars saknar jag min ridning. Vår ridskola har sålts och jag har ännu inte hittat någon lösning.

Sommaren som aldrig ville ta slut 

När det är så här ruggigt som det är just idag är det härligt att tänka tillbaka på våra underbara sommarminnen. I månadsskiftet mars/april kom våra vänner familjen Elf på besök. Vi hade varit lite nervösa för att vädret skulle ha hunnit skifta mot höst men de lyckades pricka in de bästa av dagar, nästan alla i alla fall. 

Vi hann leva vardagsliv här hemma i Palmy och deras döttrar Ebba och Filippa fick följa med killarna till skolan. Sedan gjorde vi en lite roadtrip med start i Hawkes Bay, Roturoa, Matarangi, Taupo och hem varefter de själva tog sig via Wellington till Sydön under de avslutande dagarna. 

Gänget påväg till skolan.

Vi andra passade på att ta en tur upp till Rangi Wahia Hut.

Påskharar på besök.

Många bilder togs det.

Traktorsflaksåkning ute vid Cape Kidnappers i Hawkes Bay.

Förskjutningar i jordlagren visar
tydliga spår efter den stora jordbävningen i Napier 1931.

Det handlar om en förskjutning på ca 10 meter.

Sulor. Den stora attraktionen ute på Cape Kidnapper.

Matarangi Coromandel.

Morgonjogg.

En lite blå pigvin som dessvärre inte
överlevde.

Vårt underbara hus.

Energi i överflöd.

Ren och skär lycka.

Ännu en dag till ända.

Pelle och Jörgen är ett svårslaget kockteam

Vissa shoppar andra packar en resväska full
med kottar!

Och så avslutade vi med en adrenalinkick i Turangi.

Det var enormt tomt när de åkt. Efter flera månader av besök hade vi helt plötsligt tomt i besökskalendern. 

Under några dagar kändes det som när jag var barn och bodde på Hemsön och alla åkt hem för sommaren, en liten övergiven känsla. Men som tur är har vi ju härliga vänner här som tålmodigt stått ut med att vi varit borta en del. 

Nic och Phil bjuder på midvintermiddag
med extra allt.

Ebba och värdhunden Pippa

Nu, hör och häpna, börjar dessutom besökskalendern fyllas på så smått igen vilket känns helt fantastiskt. Och så är det ju strax dax för årets skidpremiär!