Kempe goes Kiwi: Nedräkningen har börjat

15 december var det senast jag gjorde ett inlägg här på bloggen. Sedan dess har jag faktiskt inte haft någon vidare motivation att sätta mig framför datorn men idag när det är runt tio grader ute, regn och blåst känns det lite enklare.

Nu är det bara en månad kvar innan vi ska packa ihop våra pinaler igen och återvända till Sverige. Det är vemodigt att vårt äventyr snart är över, i vart fall för den här gången. Jag har de senaste månaderna känt en stor sorg över just det, att det vi planerat och drömt om i flera år snart är över, det känns tomt. Men även att lämna vårt hem, vardag, kollegor och framför allt vänner här. Och hur blir det när vi kommer hem? Kommer jag att kunna anpassa mig till ett svenskt vardagsliv igen? Kommer jag stå ut när novembermörkret kommer? Och hur kommer vi som familj att klara förändringen? När jag tittat på presentationsbilden för bloggen så blir det väldigt tydligt att vi inte kommer hem med de barnen vi åkte iväg med, varken till utseende eller innehåll. Många farhågor påminner om de jag kände inför vår flytt hit och då kan jag ju i alla fall finna någon tröst i att det gick ju över förväntan. Och nu hög tid för en liten tillbakablick.

Pelles födelsedag

Kareokekungen

En av de största fördelarna med att bo i Nya Zeeland är enligt Pelle att han äntligen får ha sin födelsedag (julafton) alldeles för sig själv. Och vi ville ju inte göra honom besviken utan fixade en hejdundrande fest med wakeboardåkning med efterföljande middag och karaoke.

Helt underbart att se våra tillresta vänner från Sverige knyta band med våra Nya Zeeländska vänner. Denna gången hade turen kommit till familjen Possung Larm och familjen Eriklin.

Grabbarna grus i köket.

Temat för årets fördelsedagstårta blev helt enkelt NZ.

Väluppfostrade ungdomar som njöt av eget bord.

Phil och Pelle i en något osynkat duett.

Vi har ju blivit så bortskämda med besök under den tiden vi varit här. Underbart när huset helt plötsligt fylls entusiastiska matlagare även om det är Pär som allt som oftast håller i själva taktpinnen och kan se ganska sträng ut.

Nyår i Piha

Årets nyårsfirande firades i surfmetropolen Piha. Lite väl hardcore kanske när det gällde surfen men väldigt vacker natur, gott, och förstås härligt umgänge.

Fantastiska vyer.

Inte att leka med.

Surfskolan.

Thyra

Elsa

Ebba

Ruth

Nyårsfrukost

Var rätt kräver sitt vin...

Pär bjuder på ett leende

Nyårsmingel

Innan hemfärd hann vi även med några timmar tillsammans i Aukland.

Kollar in en båt som Beyoncé hyrt ett flertal gånger.

Auckland by night.

Sorgligt besked

Vår älskade katt Sixten blev sjuk under mellandagarna och blev så pass dålig att vi tvingades att ta det jobbiga beslutet att avliva honom. Tänk vad en liten kattrackare kan sätta sin spår. Att behöva ta avsked på distans är svårt. Så väldigt tacksam över Anna, Anders My och Hugo som tog hand om allas vår Sixten. Nu vilar han fint i tulpanrabatten hemma på deras gård.

En älskad katt.

Underbara My, Hugo Anna och Anders som
blev Sixtens familj hans sista år.

Fortsatt sommarlov

Efter avsked av vänner och katt var det väldigt tröstande att få krama om Nic, Phil och Ned igen. De hade hittat ett hus vid Pukehina söder om Tauranga, ett sånt där härligt hänghus precis vid stranden. Perfekta vågor för killarna som nu faktiskt är riktiga surfare och riktigt underhållande att se på.

Nya besökare

Efter några dagar hemma i Palmy med blåbärsplock och ännu en födelsedagsuppvaktning (Sara) åkte vi till Sydön för att möta upp mamma och Monica som bilat runt under några veckor.

Obligatorisk födelsedagsbricka.

Effektiv trio som damsuger blåbärsbuskar på nolltid.

Underbara ladies på vift!

Vi har hunnit att hyra en hel del hus på olika ställen under vår vistelse i NZ men jag måste nog säga att det här slog det mesta. Beläget högt uppe på en kulle med utsikt över Marlborough Sounds och dess smaragdfärgade vattnet. Lite påminde det faktiskt om Höga Kusten måste jag säga.

Lunch med utsikt.

Det smaragdgröna vattet ser nästan onaturligt ut.

Pelle och Johan på paddelboard.

Tid att njuta av en god bok.

Lycka är att få vara nära en mormor.

Ska det verkligen bli gott det där?

Kocken är i allafall övertygad.

Hade nog aldrig själv gjort detta färgval.

Fast det matchar ju solnedgången. Och visst på
påminner det lite om Höga Kusten.

Helt underbart var det förstås att få krama om sin mamma som än en gång tagit sig hit för att hinna uppleva lite mer av detta land. Det blev intensiva men roliga dagar när vi körde runt och upplevde trakterna i och kring Palmy. Det är ju ett område som ganska många turister missar men desto bättre för oss som inte behöver trängas under högsäsong.

Vinprovning i Martinborough.

Mammamys.

Eftermiddagsbad i ljummen flod.

På upptäcksfärd i vår underbara regnskog.

Här lever vandrande pinnar i det vilda.

Whatonga, vår maoriska förfader i Manawatu

Kvällsmys vid Foxton Beach.

Lyxigt ridäventyr

Jag har ju en man som är väldigt bra på att skämma bort mig. En höjdare till present var en ridtur uppe bland de gröna kullarna utanför Taihape. Även om jag numera rider ganska ofta var det helt nytt för mig att rida på en häst utan ett bett i munnen. Så imponerad av Pelle som orkade skumpa runt i närmare sex timmar och han höll inte i bromsen.

Underbara vidder.

Ser nu vulkanen Ruhapehu i bakgrunden?

Trött häst och lycklig ryttare.

Våra sista besökare

Efter att mamma och Monica åkt behövde vi inte vänta många veckor innan mina svärföräldrar Bulle och Rolf dök upp, också de för andra gången under vårt äventyr här.

Mina fina svärisar.

De hade likt mamma och Monica först gjort en rejäl egen tur på Sydön innan vi fick äran att ta emot dem. Förutom att hänga hemmavid tog vi gemensamt en tur över bergskedjan till Hawkes Bay. Det hanns även med efterlängtat bullbak med farmor. Det har varit fantastiskt med alla vänner och familj som haft möjlighet att besöka oss. Att få dela upplevelser men också vardag här borta är ovärderligt, framför allt tror jag att det kommer vara viktigt när vi kommer hem.

Vilda stränder.

Tärnor, som en tavla av Lars Jonsson.

På toppen Av Te Mata Peak.

Obligatoriskt besök på vingård. Denna gång
Mission Estate i Napier.

Ständigt dessa små påminnelser.
Står nästan Anders Kempe på denna hatt.

Efterlängtat bullbak.

Nödvändig Australientripp

Här i NZ finns ingen svensk ambassad därför var vi tvungna att bege oss till Australien och Canberra för att förnya pass till Ebba och Simon. Ingen större uppoffring om man inte tänker på utsläppen då. Vi började med några dagar i Sydney och det är något visst med storstäder som ligger vid vatten. Vi hyrde en lägenhet i de lite äldre kvarteren i området The Rocks. Väldigt charmigt på alla sätt. Att morgonjogga förbi operahuset nästan alldeles för oss själva var nåt alldeles extra. Det är alltid lika speciellt att se saker i verkligheten som annars bara sett på bild. Det blev även zoobesök och inhandling av festblåsa till min systers stundande bröllop.

Obligatorisk bild.

Å jag som trodde det var ett helt vitt tak?!.

Kakelplattor från lilla Höganäs i skåne.

Tack.

Stadsdelen The Rocks där vi hyrde en lägenhet.

Blandad arkitektur.

Saluhallen i China Market.

Ingen lite passionsfrukt.

Vilande sköning.

Harbour Bridge.

Ville inte klättra däruppe.

Många byggen på gång.

Night life.

Efter två intensiva dagar var det så dags att bege oss söderut och vi kunde inte undanhålla killarna från att uppleva Bondi Beach även om det inte blev någon surf för deras del. Det är ganska gruffigt och trångt vid de populära surfstränderna så jag blev bara glad att de ville avstå.

Bondi Beach.

De följande dagarna hyrde vi ett hus vid Jervis Bay efter rekommendation av en av Pelles kollegor som själv är från Australien. Det var väldigt lugnt och fridfullt i och med att det nu hunnit bli lågsäsong. Inom en halvtimmes radie fanns det flera fantastiska stränder att välja mellan och en av dem, Hyams Beach, anses vara den vitaste i världen och jag är benägen att hålla med.

Svenska ambassaden och koalor

Det var en viss utmaning att efter drygt två år utan ett enda farligt djur i naturen befinna sig i ett land med giftormar och spindlar, krokodiler etc. Tack och lov såg vi dem bara på zoo. Däremot var det välkommet att möta koalorna och en av dem var faktiskt helt vild. De är ju bara sååå gulliga att man bara vill gosa med dem men de anses lukta illa trots att de uteslutande lever på eukalyptusblad. Ett annat problem för gullisarna att många av dem bär på klamydia vilket riskerar att göra dem sterila, inte så bra för populationen alltså.

Livet kan vara att äta Eukalyptusblad och sova.

En annan påminnelse om att man helt plötsligt behövde se upp för vilt på vägarna var ju de många wallabies och kängururna. Precis som älgarna är de som mest aktiva tidig morgon och vid skymning och de var många.

Hästhagar fyllda med kängurur på besök.

Matdags.

Inte särskilt rädda.

En eftertänksam Wallaby.

Pungråtta.

Kanska tjacka Kakadua.

Lite högtidligt kändes det att stiga in på den svenska ambassaden i Canberra. Vi blev väl bemötta och hjälpta av Malin, som faktiskt är fd Årebo visade det sig. Man förstår ju att barn måste förnya sina pass ganska ofta då det visade sig att vår Simon vuxit närmare två decimeter på tre år.

Dessvärre kan jag inte ge någon rättfärdig bild av själva huvudstaden då vi snabbt bara åkte upp över dagen och prioriterade besök i nationalpark och spacecenter. Känslan var väl sådär. Väldigt platt och tillrättagjord med en massa ganska gråa myndighetsbyggnader. Men som sagt kan vara en orättvis bedömning.

Borde kanske bli astronaut.

Sten från månen.

Såg tack och lov inga.

Det där med oändligheten.

När det oväntade sker

På eftermiddagen den sista dagen i Australien åkte jag Pelle, Simon och Ebba för att köpa glass och hänga vid vattnet. Jag satt och slösurfade lite och helt plötsligt ser jag att människor blivit beskjutna i en moské i Christchurch. Med ens slungades jag tillbaka i samma känsla som jag fick den där dagen i juli 2011 när Utöjaattentaten skedde. Det skulle senare visa sig att 51 personer dödats i Nya Zeelands första terrorbrott. Nu drygt två månader senare är det många som fortfarande vårdas på sjukhus.

Pelle och jag konstatarede redan första dagen att Nya Zeeland nog hade den rätta regeringen och premiärministern för att hantera det ofattbara och se till att behålla lugnet. Aldrig hade jag nog ändå kunnat tro att Jacinda Ardern skulle hantera det så pass väl som jag anser att hon gjort och fortfarande gör.

Mångkulturfest i Palmerston North kvällen efter dådet.

Flagga på halv stång.

Minnesceremoni vid pojkarnas skola.
Namn på samtliga offer lästes upp samtidigt
som man lade ner en sten för varje
person till ett hjärta. Kommer inom
kort att jutas in i betong till ett minnesmärke

Påsk och födelsedagsbarn

Så blev det April och dags för Simon att fylla 14 år.

Detta år inföll den så lämpligt på påsklovet och det blev en tur upp till Coromandel för att se till att säkra upp den sista surfen. Vi besökte även Hot water beach för att ”bada spaapool” som Ebba målat upp i sitt huvud efter att ha tittat på något instagramkonto. Dessvärre hade hon inte läst på att man bör besöka stranden vid lågvatten, annars blir det ganska mycket att gräva. Som tur var träffade på en entusiastisk familj från Sydney och med gemensamma krafter lyckades vi i alla fall få till en lite kokhet pöl att doppa tårna i.

Det grävdes...

Och grävdes...

Till slut fick hon alla fall bada i sin
efterlängtade spaapool.

Magiskt besök nedanför balkongen.

Vi tackar för besöket pappa, mamma och
barm späckhuggare

Njuter av den sista tiden

Vår höst har varit väldigt mild och skön, skulle nog snarar kalla det för svensk sommar även om det nu precis blivit något kallare och blötare. Jag har under de senaste månaderna trivts väldigt bra på mina olika jobb som lärarsupport och besöks guide på vårt nyöppnade rehabiliteringscentrum för djur, framför allt skadade fåglar. Det känns som två väldigt viktiga och samtidigt lärorika jobb jag fått möjlighet att pröva på. Oj vad jag kommer att sakna våra, inte alltid så lätta, men härliga elever när jag åker, för att inte tala om mina lärarkollegor.

Några av mina underbara lärarkollegor.

Big Boy. En av våra fem Tuataras. Kan bli
över hundra år och är släkt med
dinosaurierna.

En annan sak som jag njutit av under de här åren är att ha haft nästan obegränsat med tid att träna och vara ute under dagtid. Jag har knutit svettiga vänskapsband med kloka, roliga och intressanta träningskompisar. Å så True Valour förstås, hur ska jag kunna säga hej då till den lite återhållsamma och stela men väldigt vänliga fyrbenta vän.