Kempe goes Kiwi: Nya Kaledonien

I början av oktober åkte vi till Nya Kaledonien. En fransk liten ögrupp som ligger knapp tre timmars flygning från Aukland. Det är fortfarande svårt att vänja sig vid att man åker norrut om man vill ha värme men så är det.

Vi började vår lilla tripp på huvdön Grand Terre och staden Noumea där Pelle så lägligt hittat en konferens under barnens vårlov. Under tre dagar konfererades det medan vi i övriga familjen badade pool, snorklade och hade det allmänt gott. Och kan man tänka sig, vi fick värsta sviten högst upp i hotellet med utmärkt vy över bland annat en havssköldpadda men också solnedgångar.

Det kändes lite exotiskt att få träna sin franska, är bara så sorgligt hur dålig man är, men jämfört med många andra australiensare eller kiwisar så kände man sig ändå inte helt värdelös.

Ouvéa

Efter fyra dagar reste vi så vidare. En 40 minuters flygning till en annan liten ö vid namn Ouvéa. När vi klev av vid den lilla flygplatsen så konstaterade Johan att en sådan liten flygplats hade han nog aldrig varit på men landningsbanan var i alla fall asfalterad. Efter 30 minuter med transferbuss var vi så i paradiset.

Ön har bara två hotell och den korallvita stranden är flera mil lång så det är glesbefolkat. Och som sagt stranden och vattnet är bättre än i katalogen. För en 16 år sedan var Pelle och jag på Maldiverna och jag kan lätt säga att det här var i klass med det. Å så alla dessa fantastiska snäckor. För några år sedan träffade jag Pam Rambo som sysslar med shelling på Captiva Island i Florida. Hon hade gillat det här stället. Det svåra var bara att välja vilka man skulle ta med sig hem för det blev en del...

Vi var fler familjer från konferensen som valt att åka vidare till just Ouvéa. Vi hade riktigt skoj ihop och åkte bland annat ut på en snorkeltur till en lite Robinson Cruse ö. Det är nog den skumpigaste båtfärd jag varit med om, skovet höll i alla fall och vi överlevde.

Hur som haver kanske det som gjorde att vänskapsbanden blev ännu lite mer stärkta och nu har vi stående inbjudningar i Christchurch, Wellington och Aukland.

Rudolf

En eftermiddag när vi satt och drack vår solnedgångsöl på altanen bjöd vi in en man vid namn Rudolf som satt vid stranden. Rudolf visade sig tillhöra den stam i området som upplåtit sin mark till hotellet. Dagen efter fick vi följa med honom till hans by och se hans hus som han höll på att bygga. Vi fick även smaka av olika mogna kokosnötter som han själv klättrade upp och tog ner till oss. Det visade sig att vi var jämngamla men Rudolf hade ännu inte gift sig och skaffat familj och inte lämnat ön heller för den delen. Jag undrade om han inte kände sig stressad över det men då skrattade han bara och sa att hitta en fru var inget svårt, det hade bara inte blivit läge ännu. Kan vara värt att tänka på när man flänger jorden runt som vi gör. Vad är det vi suktar efter. Är det inte bäst hemma ändå, nära släkt och vänner.

Sedan bjöd härlige Rudolf med oss på en av mina bättre snorkelturer. Han hade utlovat revhaj, manta och sköldpaddor och löftet uppfyllde han. Sannerligen ett minne för livet.

Men det är tudelat att åka på dessa resor. Invånarna vittnar om att det hänt något drastiskt de senaste fem åren. Korallerna bleknar och dör i en hastighet de aldrig tidigare sett och havsnivån har stigit. Jag vet inte hur många gånger jag sade till barnen att de måste komma ihåg vad de ser och förstå vad de får se och förmedla sina minnen vidare. Sannolikheten är ju ganska stor att deras barn aldrig får samma möjlighet. Och vi är dessvärre en del av den förstörelsen.

Simon intog scenen

Här hemma har sommarvärmen kommit på besök de senaste dagarna. Det växer i trädgårdslandet och jordgubbarna börjar rodna. För några veckor sedan fick vi vara med om nåt helt oväntat.

En dag kom Simon hem och sade i förbifarten att han skulle vara med i en förställning på skolan som skulle sättas upp på teatern i staden. ”Om ni vill kan ni ju komma och kolla sade han lite lojt” Vi köpte naturligtvis biljetter och begav oss dit. När ridån går upp visar det sig ett Simon har en rätt framträdande roll. Han riktigt strålade på scenen och vi blev allt lite paffa. När jag frågar efteråt om han inte var nervös att framträda inför de 1500 som vi var i publiken så ser han helt oförstående ut och är mest besviken över att det bara var en föreställning.

Övernattning i en stuga

Förre helgen åkte vi med våra vänner till Mt Ruapehu för att vandra. Pelle och hans kollega Phil hade kommit överens om att springa medan jag Nicky och barnen vandrade iväg en mil upp till en liten stuga. Som det allt som oftast är här skiftar vädret snabbt och vi fick vara med om alla årstider. Det var en rätt krävande vandring och i och med att papporna skulle springa fick vi andra så snällt bära all packning. Väl framme i stugan lyckades Ebba hoppa från en våningsäng och slå jack i näsan. Desto bättre visade det sig att näsan inte var bruten.