Redan ett år

Jag sitter ute i vårt uterum och skriver detta. Det är mitten på januari och det är 25 grader varmt ute, så där tryckande varmt att man bara önskar att en förlösande åskskur ska komma och fräscha upp luften, eller att man hade ett stort kylrum som man kunde få gå in i och kyla av sig lite. Men så läser jag era uppdateringar hemma om iskyla och inser snabbt att värme är rätt gött ändå. 

Pirriga och förväntansfulla inför nåt helt nytt.

Nu i dagarna är det precis ett år sedan vi lämnade Sundsvall och Sverige för vårt äventyr här på andra sidan. Ett år!!! Tiden har gått så väldigt fort och vi har så mycket kvar som vi vill göra och uppleva här borta. Visst längtar vi efter familj och vänner men vårt liv, i vart fall mitt liv, här borta är faktiskt väldigt bra. Jag nyper mig fortfarande i armen då och då för att försäkra mig om att det inte är en dröm.

Första besöket

Men som sagt längtan efter nära och kära är det som är svårast och det var helt fantastiskt när mamma, bror Erik, svägerska Anna och lilla Saga landade på flygplatsen här i Palmy i början av november. Det var väldigt känslomässig men redan vid första kramen kändes det som väldigt lite tid passerat sedan den senaste hejdå kramen.

Som vi har längtat.

Erik och Anna var de första i vår familj som upptäckte detta land men för mamma var det första gången på Nyzeeländsk mark. I fem hela veckor fick vi njuta av att ha dem här. Vi hann med en hel del äventyr men framför allt uppskattades det mycket att få leva lite vardagsliv tillsammans.

Han var ju rätt bra på det där min bror...

Frukostbestyr i köket.

Två trötta killar i mål efter att ha sprungit
två mil på vulkanen Ruapehu

Härligt galen svägerska.

Jag har tappat fattningen.

Min fantastiska mamma

Vi gjorde vårt bästa för att utmana mamma med både det ena och andra. Hon surfade för första gången, kastade sig ut i zipline, red sig dyngblöt i floden och skakade runt i Erik och Annas husbil som hon döpt till ”Shaking lady”. Dessutom fick hon vara med om ett lite starkare skalv åtta våningar upp i ett hotellrum i Wellington. 

Mamma! Jag bara älskar din inställning till livet. När du får möjligheter tar du dem och ser till att leva livet.

Avsked

Det var fruktansvärt jobbigt att än en gång måsta säga hej då med vetskapen om att det kommer ta ett bra tag innan vi kan kramas igen. En baksida av detta äventyr som vi måste lära oss att hantera. Dessbättre hade vi snart nya gäster på väg.

Solnedgång vid Foxton Beach.

Skolavslutning

Jag har hunnit göra klart mitt första år som hjälplärare på Milson School. Ett år som gett mig många nya erfarenheter. Min uppgift har varit att hjälpa lärare i klassrummet med barn som behöver extra stöd. Utmaningen har varit att förstå hur jag bäst hjälper barnen att klara av vad som förväntas av dem och dessutom samspelet med läraren. Och som på många arbetsplatser, har det har varit vissa personer jobbar man bättre med än andra, men det är ju också det som är utmaningen. Jag är otroligt imponerad över läraryrket och det är så spännande att ha möjlighet att studera det på lite närmare håll. Det handlar i mångt och mycket om ständig problemlösning. Att ofta tänka om från den planerande vägen och ta saker på ”uppstuds”.

En av lärarna jag jobbat med är Ebbas lärare Rhys och han jobbar mycket med att få eleverna att bli ”independent learners”. Bland annat får de själva, tillsammans med honom, sätta upp regler om hur de vill att miljön ska vara inne i klassrummet och genom diskussioner komma fram till hur man kan lära sig saker på bästa sätt. Många gånger har diskussionerna handlat om hur man visar varandra respekt och hur man tar eget ansvar. Ett av citaten på väggen tycker jag extra mycket om. ”Det är viktigt att ha roligt så länge alla tycker det är roligt”.

Sommarlov!

Tänkvärda citat på en av väggarna i Ebbas klassrum. 

Ett oväntat välfyllt lärarfack inför sommarlovet.

Simon uppklädd för skolfest.

Simon och hans kompis Michael.

Fotografering på röda mattan.
Efter sommaren väntar nu High school!

Födelsedag med nya och gamla vänner

Det är inte lätt att fylla år på julafton. Det har Pelle fått erfara i alla år förutom förra året. I och med att man här firar den 25:e bestämde vi att den 24:e skulle för första gången bara vara Pelles födelsedag. Våra vänner Phil och Nicky överraskade honom med en skattjakt som krävde både klättring, paddling och sparkcykling. Allt avslutades med lunch i stan tillsammans med familjerna Skålén och Wikmans som tagit sig ända hit till Pelles ära! Och så födelsedagsfest på kvällen förstås. Lite med dagen efter känsla i kroppen firade vi sedan jul med klappar runt granen men själva julmaten skippade vi.

Äntligen en helt egen födelsedag.

Vem har inte drömt om en surftårta.

Lyxigt med nya långväga besökare

Det är fantastisk med dessa människor som har möjligt att komma hit och besöka oss. Nu senast familjen Skålén från Åre och familjen Wikman från Stockholm. 

Nyår och hajfrossa

Årets sista och första dagar tillbringade vi uppe i Northland och Mangawhai Heads. Gemensamt hushåll för sex vuxna och åtta barn är intensivt men samtidigt väldigt härligt. Häng, utflykter och strandliv kantat med hajbesök. Ja, vi har nu haft vårt första lite väl nära möte med haj. Det var inte så kul att helt plötsligt se den så karaktäristiska fenan ovanför ytan bara en våglängd från undertecknad. Det blev en rask språngmarsch upp på stranden för att sedan försöka få upp resterande badare och surfare, inte så svårt när de väl själva sett fenan. Det visade sig vara några Bronze whalers som enligt lokalbefolkningen ganska ofta håller till i området men som inte brukar vara så nära stranden. Efter att den värsta hajfrossan lagt sig och badandet och surfandet kommit igång igen var det så dags en gång till. Men vid detta ”shark alarm” satt undertecknad på välbehövligt avstånd från badet. Denna gång visade det sig vara en hammarhaj som mådde mindre bra och som simmat in till stranden för att dö. Det sattes igång en räddningsinsats utan dess like med människor som försökte bära ut den stackars hajen och få den att vilja simma igen. Till slut fick den i alla fall tack och lov ro att dö. Barnen undrade lite senare om händelsen kanske skulle komma på nyheterna. Det tror jag inte, svarade den tjänstlediga journalisten. Kanske har hon varit ledig lite väl länge för på kvällen kunde man beskåda en lång artikel och videoinslag om den modiga mannan som försökt rädda den stackars hajen. På videofilen gick det dessutom att se och höra flera nyfikna barn som nog de flesta tittare inte fattade ett ord av vad de sa.

Det var denna fena som fick mig upp ur vattnet.

En stackars dö hammarhaj. 

Pernilla fattar marknadsföring. 

Lunchkomitén. 

Simon och Melker fixar sin nyårsrätt.

Nyårsmiddag.

Hopp å häng!

Underbara vyer.

Besök i huvudstaden

På väg hem blev det så äntligen, enligt Ebba, ett stopp i huvudstaden Auckland. Jag tycker inte om höjder men efter lite övertalning åkte jag i alla fall upp i Skytower. Helt bortkastade pengar på en person med höjdrädsla. Tänk att det finns människor som betalar dyra pengar för att äta på restaurang där. Vad jag inte visste då var att det hotellrum vi bokat låg på 31 våningen…

Desto bättre var det att njuta av alla fantastiska båtar i hamnen och savslutningsmiddag med familjen Wikman.

En Haparanda mitt i alltihop.

Båtspaning.

Vissa tyckte det var toppen att
bo på 31:a våningen...

Nästan lika högt som Skytower.

Auckland by night.

Ja nu har vi på nytt tvingats säga hejdå. Det blir tomt men som tur är går det över och så har man ju alla härliga minnen kvar. Nu ser vi fram emot de sista veckorna av sommarlovet. Nästa helg börjar vår två veckors road trip på Sydön. Hoppas att nästa uppdatering inte ska ta tre månader.